Otrygghet som kreativ kraft är en myt. Det som syns på den offentliga scenen kommer aldrig ur fattigdom, sjukdom eller otrygghet. Det sprids inga nya idéer från husvagnar, trappuppgångar, från kvartar, flyktingförläggningar eller från köksbordet hemma hos henne som just varit på soc för att tigga om hyra och kläder till barnen, från henne som förlorade jobbet och har svårt att sälja in sig, som inte kan leva på sin A-kassa. Nej, inga nya idéer, ingen kreativitet när du är rädd och känner skuld, då tror du dig inte möjlig att lära eller kräva, din röst tystnar.
Men din skräck gör dig möjlig att använda. Du kan användas som billig arbetskraft eller skrämmande exempel. Det är den nyliberala idén. Otrygghet och rädsla som skapar billig arbetskraft och rättelse i leden.
Skapa en synlig, möjlig, skrämmande undergång. Ta bort skyddsnätet.
Men känslan av att det är möjligt att 'gå under' kan aldrig stärka ett samhälle. Inga nya idéer kan växa där, ingen kärlek till världen och inget ansvar. Ingen känsla av att vara delaktig och viktig. Nej. Det är inte heller meningen. Gemensam ekonomisk tillväxt är inte nyliberalismens mål. Det vet vi nu, det är offentligt uträknat och redovisat.

Det är naturligtvis så att ju fler välmående, produktiva människor ett land har, desto bättre fungerande ekonomi. Inget systemskifte sa Reinfeldt. Vad är det då som händer? Snabbt ska våra gemensamma tillgångar säljas till underpriser och folket förlora sin trygghet. Innan vi hinner reagera. Det handlar naturligtvis inte om gemensam ekonomi, konkurrensutsättning eller ett lands välfärd utan om girighet. De som har ska ha. De som hade och blev 'bestulna' på sina förmögenheter via skatt som betalade allmännytta, sjukvård och skolor till alla, ska ha tillbaka sina ägodelar. Även om det försvagar landet, men det måste gå fort. Därför att deras enda chans att vinna nästa val är att tillräckligt många tror att vi nått 'the point of no return'. 55 procent av befolkningen kan rösta igenom 45 procents misär. Rädda, otrygga människor förväntas tyst se om sina hus.
Är det därför vi är som bedövade? Vi som brukar föra de 'berövades' talan. Är vi också otrygga nu? Bevakar vi vår position? Jag tycker vi hötte mer med våra nävar på gator och torg innan alliansen kom till makten. Inte tillräckligt då heller men nu är det närmast tyst här ute. Kan det vara så att vi protesterade mot dem vi tyckte borde veta bättre, inom familjen, där vi alla talade om jämlikhet och rättvisa. Att protestera nu är krig. Du riskerar att bli farlig.

Som 'röd' konstnär blir du utan stipendium, som journalist, kallad antidemokrat. Jag kanske drar för stora växlar, men jag undrar ändå. Varför är vi så tysta? Vi kanske är förvirrade nu när man förändrar hela samhällsstrukturen. Vem ska vi prata med när vi inte är intresserade av en dialog med makten? Med varandra naturligtvis och med de tysta och rädda. Vi ska sprida budskap, uppvigla, vässa argument och träna vår hjärnor.
Det finns till exempel en härlig 'sägning' som gjorde mig lycklig: 'En förälders behov av dagisplats, solidaritet mellan människor och omtanke om miljön kallas för känslomässiga och mjuka värden. Medan ekonomisk tillväxt och profit är den hårda och rationella verkligheten.'
Är det inte i själva verket tvärt om. Behovet att själv bli rikare och höja sin status är känslomässigt styrt, medan att även se till det gemensammas väl är det rationella och bevarande.
Kanske väntar vi på det demokratiska valet. Jag tror inte vi ska vara så säkra.
Vi måste hetsa massorna, skapa argument, vässa pennorna. Lära oss, skapa en rörelse av vilja och tro. Min penna är inte tränad men jag börjar här och protesterar mot otryggheten. Den är inte kreativ.