Jag älskar det här krocklivet. Att jag får befinna mig i så olika världar som mig själv, utan att byta identitet. Nu jobbar jag deltid på Västberga Gård Utrednings och Motivationshem för missbrukare. Förr var jag copywriter. Jag turnerar med min musik på krogar och klubbar, häkten och fängelser och jag får åka till Washington för att representera Sverige och till New York för att spela på en hemlig club på Lower Eastside. Det gör mig inte bara lycklig, jag tror också att det ger bra psykisk och intellektuell träning. Jag måste ju hålla ihop. Värderingarna provas och måste funka i de olika världarna. Inte minst på Västberga Gård provas livsinsikterna oavbrutet av frustrerade krigare mot allt.
Jag tänker att det vore önskvärt om de som fattar beslut om våra liv och stiftar lagar också hade så kallad verklighetsförankring och split vision. Då kanske de åtminstone skulle verka trovärdigare och inte öppet skylta med sin dubbelmoral.
Ulrica Schenström och Kristina Axén Olin säger båda att deras misstag, drogmissbruk och omdömeslöshet, beror på att de jobbat för mycket så nu tar de ledigt för att spendera tid med familj, vänner och sig själva. De behöver landa och vila. Samtidigt vet vi vilken politik de driver. Arbetets. Försvåra och misstänkliggöra sjukskrivningar för utbrända. Sänkt A-kassa. Moderatkvinnorna säger upp sig på egen begäran. Schenström har ett avgångsvederlag på 82 000 i månaden två år framåt, Axen Olin får så att hon kan leva gott resten av livet, båda betalda med skattemedel.. Oj, tänkte inte på det...eller...Jamen, vi är ju viktiga! Det blir pinsamt. Det blir synligt. Kanske bra för oss.
Men jag ska kanske inte sitta på mina höga hästar och säga att jag alltid är genomgående och heljuten.
Följande inträffade på Mariefredsanstalten den 30 april 08.

Genomgår en minutiös säkerhetskoll och lotsas mellan betongbyggnaderna innanför murarna. På andra sidan gunnebostängslet väntar den första gruppen på att få gå till gymnastiksalen där jag ska spela. De tuppar sig, flåsar och ropar naturligtvis åt mig. När sen männen kommer in och jag står framför de 30 med min gitarr finns en helt annan respekt. På Mariefredsantalten sitter många av de som väntar på utvisning. Därför talar endast 25 procent svenska. De finns i den första gruppen. 45 minuters konsert. De tar emot texterna från kvinnor i fängelse som jag samlat ihop, gjort musik till och vi möts. Jag har 2 x 45 minuter och 2 grupper kvar att spela för. De kan ingen svenska. Jag förklarar varje låt på engelska innan jag börjar och ser att många uppfattar några ord och ändå får ut något av musiken. Applåderna är varma. Mot slutet av den 3:e 45 minuters konserten säger en lång vacker rastaman. Why do you play songs in swedish when nobody undrstands you? Do you play for the staff? Tappar inte ansiktet utan frågar om alla känner likadant, säger att jag bara kan en engelsk cover och erbjuder ett val. Två svenska låtar till och en engelsk eller bara den engelska. Rastamannen får inte medhåll. Jag slutför konserten och flera killar kommer fram och vill ha texterna skickade till sig för att kunna tolka och översätta.

På väg hem tänker jag att jag var inlåst i mitt 'fängelsetänk'. Jag har ju mina romantiska engelska låtar. Kanske hade ingen förstått dem heller eftersom de flesta var från Östeuropa och Afrika men jag glömde dem. Ingen split vision alls. Dessutom blev jag arg över att fängelset använde de små underhållningspengar de har till att boka Kajsa Grytt med hennes svenska texter som bara 25 procent förstår. Sen kommer jag på att rastamannen nog var en 'frustrerad krigare mot allt' som lyckades få in en liten kil. Kanske månadens behållning för honom. Split vision.