Det är från mittfältet spelet på planen fördelas och därifrån agendan för den politiska debatten sätts. Det är därifrån de avgörande passningarna slås och där de största väljarskarorna står att vinna. Åtminstone tycks det vara så Sveriges två största politiska partier resonerar.

På moderaternas stämma förra helgen stod förnyelsen av partiet i fokus. Partiets politik har, förklarade Fredrik Reinfeldt utan att nämna det i sammanhanget bannlysta begreppet "högkonjunktur", resulterat i ökad sysselsättning. Nu var nästa utmaning välfärden.

Efter smärre justeringar antogs partistyrelsens föreslagna styrdokument Vår tids arbetarparti. På partiets hemsida beskrivs händelsen som att moderaterna nu äntligen "har fått ett modernt handlingsprogram som betonar viktiga områden som miljö, jämställdhet och integration".

Dessa "viktiga områden" utgör angelägna profileringsfrågor även för socialdemokraterna. Däremot är de inte av en sådan natur att de inte låter sig inordnas inom ramen för traditionell borgerlig politik.

Desto mer intressant är i det sammanhanget handlingsprogrammets lovsång till bruksvärdessystemet. Det i grunden socialdemokratiska självkostnadssystem som borgerliga debattörer sedan länge krävt ska avskaffas till förmån för marknadshyror. Handlingsprogrammet prisar också det kanske mest socialdemokratiska av allt – "Den svenska modellen" för klassamarbete på arbetsmarknaden.

Parallellt med den taktiska förnyelseprocess som trots allt orsakar viss intern oro brottas partiet även med en negativ opinion. I en Sifo-mätning från mitten av oktober noteras moderaterna för 22,7 procent av väljarsympatierna, ett tapp på knappa fyra procent sedan valet. Stödet för partiet är det svagaste sedan juni 2004, två månader innan de fyra borgerliga ledarna badade i Maud Olofssons tunna i Högfors.

Socialdemokraterna har istället ökat kraftigt. Sedan förra hösten med nära 8 procentenheter till 42,8 procent av väljarstödet. Trots att partiet knappt alls ägnat sig åt oppositionspolitik.

Att impopulära åtgärder som försämringar i arbetslöshetsförsäkringen drivit väljare på flykt är en analys som ligger nära till hands.

För socialdemokraterna borde situationen betraktas som mycket fördelaktig. Men istället för att låta missnöjet med samhällets högervridning utgöra utgångspunkten för en offensiv vänsterut tycks partiet – något paradoxalt – snegla mot moderaterna.

Full sysselsättning har alltid, åtminstone i retoriken, varit viktigt för socialdemokraterna. Men nu har partiet i mycket adopterat den borgerliga synen på arbetslinjen, där piska är ett minst lika viktigt inslag som morot och sänkta ersättningar ska tvinga människor i arbete. Likaså har partiet erkänt sitt misslyckande med skolväsendet, och tycks nu benäget anamma den diskurs som säger att kunskap kan kvantifieras i betygsform och att disciplin är den viktigaste förutsättningen för dess ackumulering.

Och redan då Mona Sahlin tillträdde som ordförande i mars vädjade hon till partikollegorna på extrakongressen att göra sig av med sina "fördomar mot entreprenörer". Socialdemokraterna skulle bli det som borgerligheten alltid hävdat sig vara, småföretagarnas förkämpe.

Skillnaderna mellan Sveriges två största partier är reella, inte minst vad gäller ödesfrågan om offentlig kontra privat finansiering av trygghetssystemen. Men de krymper i takt med att kampen om mittfältet hårdnar.