Rapport från den underbara ön
Det är gott om konflikter i världen och vi matas dagligen med allt elände som händer i konfliktområdena. Sällan får vi några positiva rapporter, för det finns faktiskt sådana, vilket är en stor brist för att vi ska få en balanserad bild av vad som händer, skriver Ulf Henricsson.
En här i landet 'ointressant' konflikt är den på Sri Lanka mellan den singalesiska regeringen och de tamilska tigrarna, trots att den är minst lika blodig som andra och i huvudsak drabbar civila. Hör vi om den konflikten är det när någon av de stridande parterna utfört något dramatiskt dåd.
Under min tid som chef för den internationella övervakningskommissionen på den 'underbara ön', vilket Sri Lanka betyder, träffade jag ofta internationella journalister och deras rapporter dök alltid upp i internationella media om händelserna var tillräckligt dramatiska.
När jag frågade varför de aldrig rapporterade om den komplexa bakgrunden till konflikten och de positiva förtecken som ändå finns blev svaret: 'Vi gör det, men hemmaredaktionen tar inte in det, det säljer inte'.
Samma svar kommer också från svenska journalister.
Om vi bara får problemen belysta - och dessutom bara ytligt - hur ska vi då kunna skaffa oss en balanserad bild av hur världen ser ut? Ofta beskrivs dessa konflikter som djupt förankrade hos folket och därför nästan hopplösa att komma tillrätta med. Min erfarenhet är att folken helst vill ha lugn och ro och rimlig social och ekonomisk rättvisa - och där den finns lever man i sämja.
Nu ska jag berätta två små historier som visar vad vanligt folk kan tycka. När jag gjorde mitt sista besök hos ledningen för de tamilska tigrarna lyckades vi få en singalesisk polisman frigiven och han kunde återvända med mig till sin familj. Han hade suttit fängslad i ett år och hans fall hade varit mycket uppmärksammat i media. Ungefär samtidigt hade jag 'dömt av' morden på sjutton tamilska hjälparbetare som ett brott mot vapenvilan och 'med största sannolikhet' utfört av singalesiska säkerhetsstyrkor.
För detta hudflängdes jag i officiella regeringsuttalanden och i media. Den officiella stämningen var så hätsk att jag för en viss tid kände lite oro för min egen säkerhet. Ända tills två singalesiska polismän kom fram till mig och tackade för att jag fått loss polisinspektör Boppitogoda. Jag tog tacksamt emot detta tack men frågade om de över huvud taget fick tala med mig efter min avdömning av morden i Mutur. 'Äsch, det vet väl alla vad säkerhetsstyrkorna har för sig' var deras svar och den inställningen kom ofta fram i inofficiella samtal.
Sri Lanka är känt för sina billiga ädelstenar och jag hade i samma veva beställt en safir som krävde en särskild slipning hos en singalesisk juvelerare. Hans preliminära pris var 210 dollar. Efter tre försök var vi överens om att resultatet var bra och jag bad att få betala.
'Det gick åt tre stenar innan vi lyckades så det här har du nog inte råd med', sa han. 'Jag har ju beställt den, så ge mig priset får vi väl se', sa jag. 'Du får den', sa han, vilket gjorde mig förvånad. 'Ja, du har gjort så mycket för Sri Lanka' svarade juveleraren.
Sådan skillnad kan det vara mellan den officiella retoriken och folkets uppfattning.
