Öst och väst – dags att mötas!
När jag berättade för min omgivning att jag tillsammans med två kamrater tänkte göra en bilresa genom Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina, Transnestrien, Moldavien, Rumänien och Polen blev reaktionen som den alltid blivit när jag gett mig av österut. Vad ska du göra där? Du är inte klok, du blir rånad eller av med bilen. Se till att du har kontanter, akta dig för polisen, vägarna är kassa. Varningarna var många.
Varningarna hjälpte inte utan vi gav oss iväg i början på april på vår 600 mil långa färd. Det blev som vanligt – de förutfattade meningarna kom helt på skam. Bara vänliga människor, bankomater överallt, mobiltelefonen fungerade minst lika bra som hemma i Sverige, utmärkta vägar, så länge man håller sig på huvudvägarna. Det största problemet hade jag orsakat själv genom att använda hålslaget på bilens besiktningsinstrument varvid tre siffror i chassinumret försvann i ett av hålen. Det kostade ungefär två timmars diskussion i olika gränspassager.
I min egenskap av bonde är jag naturligtvis intresserad av lantbrukets utveckling. Alltså svängde vi oanmälda in på en kolchos i Vitryssland. Gräsrötterna var lite oroliga för att visa oss anläggningen. Istället hänvisade de till direktören som turligt dök upp i samma väva. ”Jaså, är ni från Sverige och intresserade av min verksamhet – trevligt! Åk bort till mitt kontor så kommer jag om en kvart.” Sedan blev det en timmes öppenhjärtigt samtal, med kaffe, om lantbrukets villkor i Vitryssland.
Ganska många mil senare kom vi till Dnepropetrovsk i Ukraina. En hemlig och stängd stad till mitten på nittiotalet eftersom en av forna Sovjetunionens viktigaste industrier för bärraketer för kärnvapen och rymdverksamheten ligger där. Med hjälp av Lonely Planet hittade vi Raketinstitutet med utställningar. Det var stängt men med lite övertalning fick vi direktören, tillika tidigare generalen i Sovjets rakettrupper, att visa oss runt. Det som fastnade i mitt minne var dels hans kommentar: ”Vilken tur att allt kollapsade, det vi höll på med var ju vansinne”, dels att deras viktigaste samarbetspartner nu är amerikanska Boeing.
I Sevastopol – Svarta Havsflottans bas och tidigare en sluten stad – träffade vi en gammal flottist som livnärde sig på att sälja kaffe på färjan över hamnbassängen. Han undrade vad vi gjorde där. Han såg lite tvivlande ut när vi svarade ”turistar”. Men sedan blev han glad. ”Vad roligt med västeuropeér som är intresserade av oss. Det skulle vi behöva mer av!”
Tänkvärt var också besöket i svenskbyn vid Dnepr där vi övernattade hos Maria Malmas Bed and breakfast och avnjöt hennes gammelsvenska. Marias far avrättades av Stalin och själv hade hon varit i såväl tysk som sovjetisk fångenskap. Trots det fanns en tavla med texten ”Varje dag är en sällsynt gåva – en skimrade möjlighet” i hennes vardagsrum. Världen är annorlunda i dag än för tjugo år sedan, men vi är lika – som vi alltid varit.
Jag upplevde den här delen av Östeuropa som en vårrabatt – många vissna fjolårsväxter – men de nya växterna tittar upp och fler kommer. Vi måste sluta att vara rädda för det som varit och bjuda in till framtiden.
Med hjälp av Lonely Planet hittade vi Raketinstitutet med utställningar. Det var stängt men med lite övertalning fick vi direktören, tillika tidigare generalen i Sovjets rakettrupper, att visa oss runt.
