Blomsterhyllningar till trots har vi i Sverige på sätt och vis lyckats förtränga både Olof Palme och Anna Lindh. På det viset att vi inte tycks vilja dra tillräcklig lärdom av att två ledande politiker med mindre än 20 års mellanrum mördats. Morden verkar uppfattas som om ondskan plötsligt och chockartat, som en blixt från klar himmel, slagit ner i folkhemsidyllen. Detta är en naiv och farlig uppfattning.

Olof Palme var en av många hatad man. Omdömena om honom var inte sällan hätska. Detta byggde en grogrund till att någon planerade och utförde mordet genom att lyfta pistolen och skjuta den där kylslagna kvällen i februari 1986. Under EU-valrörelsen hösten 2003 var tonläget uppskruvat mellan ja- och nej-sidan. Tillfälligt hade ett klimat uppstått där det var potentiellt farligare för ledande politiker än annars att vistas på allmän plats utan beskydd. Vid båda morden var det också så att offren själva smitit från sin tilldelade SÄPO-bevakning och givit sig ut på spontana utflykter. Ska vi då säga att Olof Palme och Anna Lindh fick skylla sig själva eller ska vi skylla på att SÄPO inte lyckades ha bättre koll på sina skyddsobjekt? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Jag skyller hellre på den naiva svenska mentalitet som finns och kvarlever att onda ting inte hända här. När de ändå händer vaknar Törnrosa till ett tag och börjar yrvaket självrannsaka sig. Innan hon tyvärr somnar om.

Ska det verkligen behövas ständigt beskydd av landets ledande och mest mediaexponerade politiker? Ja. Ska inte dessa politiker kunna röra sig fritt bland allmänheten när de så önskar? Nej, inte om de med detta uppenbart riskerar sina liv. Visserligen har SÄPO:s bevakning förstärkts efter mordet på Anna Lindh. Men en mentalitet tycks kvarleva på alla nivåer att vi inte tror det kan hända igen och att egentligen borde våra politiker kunna röra sig helt fritt. Därför kan det vara så att vi fortfarande inte ser potentiella hotbilder när de uppstår.

I jämförelse med många andra länders politikerkår är den svenska en mönsteruppsättning av ansvarstagande, långsiktigt tänkande och ärliga personer. I Sverige har vi upprörts över i sammanhanget småförseelser som Mona Sahlins felparkeringar, Göran Perssons underlåtelse att invänta bygglov och Sven-Otto Littorins tveksamma examen vid ett bluffanstruket amerikanskt universitet. När nyutnämnda kulturministern Cecilia Stegö Chilò avgick efter att inte ha betalat tv-licens led jag en del med henne. Bara någon månad tidigare hade Radiotjänst till slut, efter över 15 år, hunnit upp mig och fått mig att medge att visst borde jag betala licens.

Svenska politikers förseelser är alltså vanligtvis ganska banala. I alla fall om man jämför med exempelvis Italiens livstidssenator och före detta premiärminister Guilio Andreotti, som stått åtalad men blivit friad för anstiftan till ett maffiautfört mord. Ändå är det i Sverige två ledande politiker blivit mördade de senaste 20 åren. Inte i Italien, där politiker generellt är mångfaldigt mer föraktade och avskydda och där extrema terrorgrupper utfört flertalet attentat sedan början av 70-talet. Har de italienska politikerna bara haft tur? Knappast. De är däremot mer rigoröst beskyddade. Jag hoppas inte ytterligare någon svensk politiker ska behöva dö på grund av brister i personskyddet.