Detta var ju trots allt det kraftigaste raset, 3,9 procent, på Stockholmsbörsen under en dag på ett års tid, läste jag. Så sålde jag lite mindre än halva mitt fondinnehav för att inte förlora mer om världens börser behagade fortsätta rasa. Den andra halvan plus aktieinnehavet behöll jag orört, medveten om att börserna på längre sikt ändå alltid stiger i värde och stiger mer än i princip allt annat sparande.
Jag tycker mig ha förstått att man som börs- och fondspekulant i den mindre skalan ska undvika att göra för drastiska förändringar i innehavet. När man gör något ska man inte heller dra sig för att göra två saker samtidigt. Alltså borde jag kanske samtidigt ha köpt in mig i lite nya aktier och fondandelar, som ju blivit billigare. Mycket möjligt borde jag med is i magen inte gjort något alls, annat än att vänta på den kursuppgång som kommer - i morgon, nästa vecka eller nästa månad.

Att själv ha blivit en sådan kapitalägare, låt vara i mindre format, som jag som ung vänsteraktivist fick lära mig sög ut arbetarna genom att profitera på deras arbete känns lite ovant, men inte obehagligt. Utan mer som att vara mänsklig genom att med lust delta i den världens omoral som en del med självuppfattat moraliskt gehör måhända ställer sig utanför. För trots allt bygger välstånd, i form av saker som låg spädbarnsdödlighet, lång livslängd, hög utbildningsnivå, en dräglig inkomstnivå och förverkligandet av en lång rad privata målsättningar, på ekonomisk tillväxt.
De problem ekonomisk vinning för med sig, i form av miljöförstöring, undermålig arbetsmiljö och köp av arbetstagarnas arbete till underpriser, är det statsmaktens och starka över- och mellanstatliga institutioners uppgift att råda bot på. En fri media och det civila samhällets organisationsliv är också viktiga för att uppmärksamma och presentera lösningar. Fackföreningar har rätt och skyldighet att utgöra en effektiv motmakt till arbetsgivarnas makt. Att likt en Lars Ohly i kommunistisk idealistbubbla sitta och tro på ett i grunden annat och godare ekonomiskt system, som skapar ett alltigenom rättvist fördelat välstånd, är däremot att bedra sig själv. Det är lika verksamt mot verklig nöd i världen som den kristna kyrkans förkunnande genom århundradena om att den fattige får sin belöning i en bättre värld på andra sidan. Det är att tro på en ideal människa som inte är mänsklig.

Då jag placerade en del av det kapital jag blivit innehavare till i aktier och aktiefonder innebar det samtidigt i även praktisk handling ett sista definitivt farväl till en diffus fantasi om ett välstånd åt alla som inte grundar sig i enskilda människors strävan efter att berika sig själva.
Människans moral, också min, är bedräglig och mindre att fästa tillit till på så sätt att den alltid är en följd av yttre förutsättningar. Som numera kapitalägare känner jag mig såklart inte som profitör, utan som aktiv deltagare i den ekonomiska utvecklingen. På ett annat plan rör sig etiken, där rätt och fel handlar om orsak och verkan i konkreta sammanhang där den etiska lösningen aldrig kan vara en som gör mer skada än nytta. I morgon vill jag att det blir börsuppgång, men är inställd på att verkligheten vill något annat.