– Vi har haft knappt ett år på oss att förverkliga det uppdrag som jag fick och som alliansen gick till val på. Att vi skulle bredda det svenska biståndet, och att svenskt bistånd ska kunna göra nytta och vara legitimt, sade biståndsminister Gunilla Carlsson (m) när hon på måndagmorgonens presskonferens presenterade de nya riktlinjerna för det svenska biståndet.
Statsrådet gjorde en kort paus och fortsatte sedan:
– Ett av de konstateranden som kan göras är att Sverige kan inte göra allt överallt.

På sätt och vis var det en passande introduktion till den programförklaring om det svenska biståndet som regeringen nu presenterar. Huvudlinjerna är att fattigdomsbekämpning i Afrika ska prioriteras och att biståndet i högre utsträckning ska knytas till demokratifrämjande och mänskliga rättigheter. Dessutom ska antalet mottaggarländer minskas kraftigt, från omkring 70 i dag till drygt 30 stycken.
Dessa länder delas in i tre kategorier, mot vilka biståndet i framtiden ska koncentreras. Den första kategorin utgörs av länder i framför allt Afrika med vilka Sverige ska bedriva ett långsiktigt utvecklingssamarbete. Den andra består av länder i Afrika, Asien och Mellanöster som befinner sig i konflikt eller postkonfliktsituationer. Den tredje kategorin, som utgör det tydligaste biståndspolitiska trendbrottet, består av Östeuropeiska länder och ska syfta till att främja EU-integration. Enligt kritiker slår de nya riktlinjerna särskilt hårt mot Latinamerika, där ett flertal långvariga engagemang nu ska fasas ut.

Som väntat applåderas de nya riktlinjerna av företrädare för allianspartierna. Kristdemokraterna prisar en tydligare inriktning på fattigdom i allmänhet och Afrika i synnerhet. Folkpartiets utrikestalesperson Birgitta Ohlsson, för tillfället på resa i just Afrika, berömmer i ett pressmeddelande de nya riktlinjernas hårdare krav på demokrati i mottagarländerna:
– Utfasningen av biståndet till kommunistiska enpartidiktaturer som Vietnam, Laos och Kina sänder en kraftfull signal till världens envåldshärskare.
Oppositionen är mer kritisk. Miljöpartiets biståndstalesperson, Bodil Ceballos, menar att regeringen underlåtit att föra en dialog med berörda parter om förändringen av biståndet.
– Carlsson menar själva att hon fört en bra dialog med utrikesutskottet, ambassader och frivilligorganisationer. Och hon har visserligen informerat om vad hon tänker, men det har inte varit dialog. Det har varit en sluten process präglad av envägskommunikation.
Hon ifrågasätter också inriktningen på bistånd till, förvisso fattiga, Östeuropeiska länder. Något hon menar borde hanteras inom ramen för det EU-gemensamma multilaterala biståndet.
– Vi betalar ju till EU:s biståndsbudget också, det går redan till de här länderna. Det är märkligt att vi ska lägga så mycket på europeiska och så lite på latinamerikanska länder. Men där handlar det väl om att regeringen ser affärsmöjligheter för svenska företag.
Att de latinamerikanska länderna generellt kan sägas vara den nya biståndsgivens förlorar håller också vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde med om. Sverige har en lång tradition av utvecklingssamarbete med kontinenten, men enligt de nya riktlinjerna ska stöd enbart ges till Boliva, Colombia och Guatemala.
– Det är tydligt att Latinamerika är den kontinent som man prioriterar minst, säger han. Det kanske inte är så svårt att förstå varför om man ser på den politiska utvecklingen, borgerlighetens allierade har ju förlorat makten i land efter land.
Den 7 september åker han själv till Nicaragua, världsdelens näst fattigaste land, för att besöka Sidas enda hbt-projekt. Ett projekt som nu ska fasas ut. Hur han ska förklara att Sverige nu avbryter sitt stöd till landet vet han inte.
– Men jag kommer inte dölja min kritik mot den här regeringen. Jag kommer djupt beklaga att man väljer att sätta punkt för ett väldigt långvarigt engagemang i Latinamerika.