Mellan gränserna
Granada är gränsöverskridande. Mellan historia och nutid. Mellan himmel och jord. Mellan den kristna kulturen och den muslimska.
Inbäddad i en gryta mellan Sierra Nevadas berg kring sex mil från kusten blev Granada det sista fästet på iberiska halvön för det moriska kalifatet. Efter att ha fördrivits från Córdoba 1236 och Sevilla 1248 av Jakob Erövrarens trupper drog sig de muslimska morerna tillbaka till Granada. Nasriddynastin upplevde här en över 250 år lång storhetstid under vilken kulturlivet och arkitekturen blomstrade. Även vetenskaper som astronomi och matematik utvecklades i det moriska rike som styrdes av muslimer, men där kristna och judar kunde leva i relativ frihet om än under hårdare beskattning. På berget på ena sidan av Río Darro byggde man det potenta palatset Alhambra, 'den röda' på arabiska, och bredvid trädgården Generalife - i dag en av Spaniens mest välbesökta turistattraktioner med bländande utsikter, välbevarad arkitektur och en trädgårdsprakt med dammar och fontäner som slår det mesta som anlagts under det senaste halva årtusendet. 1492 var morernas välde till ända, när Spanien under regenterna Ferdinand och Isabella invaderade och sedan gjorde sitt yttersta för att radera ut allt annat än en kristen katolsk kultur. De morer och judar som inte flydde var så småningom tvungna att konvertera till kristendomen, men kunde ändå råka illa ut under inkvisitionen på grund av sitt kulturella ursprung.
Jag tänker ändå inte så mycket på all denna historia när jag vandrar runt i Alhambra, utan först mer på att ta mig till huvudattraktionen Palacio Nazares på den på biljetten utsatta tiden. För att ta vara på den utmätta halvtimmen där. Därefter sjunker jag in i att betrakta och fotografera valvbågar, kupoltak med ljusinsläpp, fontäner med guldfiskar, utsikten ner över Granada och vatten som sprutas i kurvor, som forsar i rännor och som bubblar fram i mitten av små runda bassänger. Trots alla besökare vilar här en tidlös frid. Ett tillstånd av rofyllt stillastående uppstår.
I Morens sista suck menar Salman Rushdie att Alhambra är ett ' monument över en förlorad möjlighet som ändå står kvar långt efter det att dess erövrare har fallit; som ett testamente över förlorad men mycket ljuv kärlek' och 'över det djupaste av våra behov, vårt behov av att smälta samman, upphäva gränser.' Mellan mig och dig. Mellan välbekant och okänt. Mellan rik och fattig. Mellan västerland och österland.
I det nutida Granada har den muslimska kulturen återkommit. Tydligast är det på huvudgatan Caldería Nueva i området Albaicín, den vitkalkade staden, på berget mittemot Alhambra. Här har nordafrikanska invandrare tagit över och öppnat tesalonger, restauranger och tingeltangelbutiker med mestadels arabiskt hantverk. På sätt och vis har morerna återkommit, för att söka lyckan i det moderna Spanien. Och inte är det de här araberna vi lite till mans går och är rädda för. De finns någon annanstans; antagligen där krig och fattigdom hårt har prövat människorna. Redan på andra sidan Gibraltar sund i Marocko säkert. Helt säkert långt borta i Irak. Nog i Turkiet också, som den nyvalde franske presidenten Nicolas Sarkozy och en stor del av Europas befolkning med honom så bestämt vill utesluta som framtida EU-medlem. Men handlade inte EU just om att smälta samman kulturer och ekonomier och därigenom skapa välstånd och kulturell pluralism? Varför ska då gränsen sättas i Europas nedre östra utkant och med argument om att just det folket har en annan religion och en så främmande kultur att landet inte passar in i det europeiska unionsbygget?
