- Jag är hoppfull, det måste man vara. Jag tror inte att det dröjer ytterligare 30 år för oss att få tillbaka vårt land, säger 27-åriga Mariam Moulay Ahmed.
Radion med frekvensen inställd på den västsahariska befrielserörelsen Polisarios kanal spelar arabisk musik men med västerländska influenser. På den gröna, mönstrade heltäckningsmattan sitter vi och omringas av de låga sofforna som nattetid fungerar som sängar. Ovanför dem finns små fönster, men det är mer som gluggar utan glas och med ståltråd som skydd. Stenväggarna är vita och på ena långsidan hänger ett första förbandsskåp. På golvet bredvid byrån står två bilbatterier.
Runt silverbrickan på låga ben har vi samlats och småpratar medan Mariam tillagar teet med stor precision. Alla glas torkas av först för att få bort sanden. Den lilla blå tekannan värms på glödande kol och tevattnet hälls sedan upp i ett av de små glasen. Därefter hälls de mellan glasen. Fram och tillbaka. För att blanda sockret och för att få till skummet i glasen som är en viktig utsmyckning. Helst ska tre glas drickas. Första glaset är bittert som livet, andra är sött som kärleken, och tredje är mjukt som döden.
Här i flyktinglägret Smara är Mariam född och uppväxt. När hon föddes hade hennes föräldrar redan bott i flyktinglägret i fyra år. Efter 13 års studier i Alger är hon nu tillbaka i Smara och har nyss gift sig med sin Ali Ahmed.
- Det är underbart att vara tillbaka här igen även om det är under dessa förhållanden. Det är varje människas rätt och mening att få vara tillsammans med sin familj, säger hon.
Förutom Mariam och Ali man bor här åtta andra i familjen. Mariams mamma, syskon och syskonbarn. Några sover i det lilla rum vi nu är i, andra i tältet på gården, eller i mammans stenhus bortanför köket.
Konflikten mellan Marocko och Västsahara har varit låst i många år. 1975 lämnade Spanien Västsahara och Marocko ockuperade landet. Många västsaharier flydde då till öknen utanför Tindouf i Algeriet. Efter år av stridigheter gick båda ländernas regeringar med på vapenvila 1991. Sedan dess har FN-organet Minurso funnits på plats i ockuperade Västsahara. Men när man pratar med folk i flyktinglägren är många besvikna på dem. Minurso har inte lyckats uträtta det de kom för; att få till en folkomröstning om Västsahara och befria Afrikas sista koloni.
- När Minurso kom hit trodde många på en förändring. Sedan har deras kontrakt förlängts sex månader i taget, men ändå har inget hänt. Nu har jag slutat hoppas på hjälp från dem, säger Mariam.
Biståndet av mat från FN:s World food programme har också minskat. Mariam tror att det är för att sätta press på västsaharierna att ändra deras situation.
- Det är otäckt när humanitär hjälp blir en politisk fråga, säger Bouhobeiwi Yahya, pressansvarig för Röda halvmånen i flyktinglägren.
Kanske är det som Mariam och många andra i flyktinglägren säger; att uppmärksamheten kring konflikten måste bli större och att och pressen på Marocko bör öka för att något ska hända. Tills dess får flyktingarna i Saharaöknen vänta. Men västsaharierna har efter 30 år blivit vana av att leva med minimala resurser, och de är driftiga. Många av de unga i lägren har studerat i Kuba, Libyen, Mauretanien eller Algeriet. Nuförtiden bedrivs också viss handel och annan verksamhet i flyktinglägren. Tillsammans med Mariam besöker vi den lilla marknaden i Smara. Här går att få tag på allt från tyger till elektronikprylar och kamelkött.
- Vi måste ju sysselsätta oss på något sätt, vi vill inte bara sitta och vänta, säger Mariam.
Hon själv ska snart börja arbeta på kvinnocentret i Smara. Studierna i Algeriet gav henne examen i engelska och på centret ska hon hålla förläsningar i engelska, och hjälpa till att underhålla centret.
- Det ska bli väldigt roligt att komma igång. Kvinnocentret är viktigt här i Smara. Det hjälper och ger kunskap och folk kan lära sig mer om vår kultur, säger Mariam.
Sedan Marocko ockuperade landet 1975 har befrielseorganisationen Polisario kämpat för att få tillbaka det. Yahiaoui Lamine är Polisarios Norden-kontakt. När vi träffas på Centralen i Stockholm kommer han precis från ett möte med utrikesminister Carl Bildt. Sveriges ställning om Västsahara är att de har rätt till självbestämmande och självständighet.
- Självklart tycker jag att Sverige ska erkänna Västsahara. Men för oss var det här ändå ett positivt uttalande, säger Yahiaoui Lamine. Frustrationen i flyktinglägren har ökat den senaste tiden, de är trötta på situationen och att ingenting händer.
- Den stora frågan är varför världssamfundet inte ger denna fråga tillräckligt med uppmärksamhet, det är ju deras ansvar, menar han.
Men Yahiaoui Lamine tror att det kan finnas andra lösningar på konflikten än hjälp från FN. Om enskilda länder seriöst väljer att stödja Västsahara, eftersom Marocko då kan få svårt att fortsätta agera som de gör. Men inom Polisario pågår fortfarande en seriös diskussion om att gå tillbaka till krig om det fortsätter såhär. Det nya autonomiförslaget från Marocko som lades fram till FN tidigare i år sågades av Polisario eftersom det låg långt ifrån ett självbestämmande för västsaharierna. För en månad sedan krävde FN:s säkerhetsråd ett möte mellan Västsahara och Marocko för att diskutera frågan om Västsahara, något de inte gjort på flera år.
- Det kan vara givande om Marocko lyssnar på oss, säger Yahiaoui Lamine.
Några mil ifrån Smara, om man kör den asfalterade vägen mot Raboni och sedan fortsätter genom öknen i ungefär 20 minuter till, kommer man till Enjaila. Ett annat, mindre flyktingläger där Mine Victim Center ligger. Här bor ett några av krigets offer. Människor som blivit drabbade av minor eller annan ammunition från kriget. Flera är militärer som slogs för Västsahara, andra är civila. Ahmed Jatari var ansvarig över ett 20-tal militärer under kriget. Några månader in i kriget blev träffad av splitter från en flygbomb. Ryggmärgen skadades och han blev förlamad från höften och nedåt.
- När vi gick ut i krig 1975 var det ingen som hade kunskapen. Många av oss hade bott i städerna och hade ingen kännedom om öknen, och att kriga. Det var ett kaos och många av mina vänner förlorade livet.
Sedan 2003 har han bott på Mine Victim Center. Längst bort i korridoren, bakom den pastellgröna trädörren bor Ahmed. I ett slitet rum ligger hans madrass direkt på golvet, en tv i samma hörn som visar musikvideos typiska för Mellanöstern, och en övertäckt dator i andra änden av rummet. En mönstrad gardin hänger framför ett litet fönster och täcker solljuset från att tränga in i rummet. Nu jobbar han som ekonomiansvarig på rehabcentret, och försöker få fram pengar till renoveringen som de gör successivt.
- Jag tycker inte om att inte göra något, så det är skönt att sysselsätta sig med det här nu, säger Ahmed.
Han är, liksom många andra västsaharier, besviken på FN som han tycker inte agerat tillräckligt i konflikten. Att starta krig mot Marocko igen är inte uteslutet, menar Ahmed, även om han själv fick offra mycket förra gången.
- Visst har jag offrat en del, men jag kom lindrigt undan när jag bara blev förlamad. För vår självständighet skulle jag utan tvekan ansluta mig till armén igen, säger Ahmed med en självklar axelryckning.
Genom ett biståndsprojekt från Roms universitet har han nu fått möjlighet att uppta sin gamla hobby; fotografering. Han fotograferade en del i unga år, innan kriget. Universitetet har nu bidragit med en enkel digitalkamera till honom, så ibland sitter han framför datorn och tränar hur man redigerar bilderna för att snygga till dem.
- Men det är inte bara en hobby med fotograferingen. Jag tycker det är en viktig del att dokumentera situationen och livet här i flyktinglägren. För framtiden och för de västsaharier som finns på de ockuperade delarna som vi inte kan träffa nu.
Den 200 mil långa mur som Marocko rest mellan det befriade och ockuperade Västsahara, och de runt sex miljoner minor som finns där, hindrar släktingar att ses. Under 2004 genomförde FN ett besöksprojekt för skilda familjer på de båda sidorna. I fem dagar kunde många släktingar återigen mötas och Mariam var en av dem som fick träffa sina farbröder och morbröder.
- Det var fantastiska dagar, magiskt, som en dröm. Tänk att för en mor återse sina barn igen, efter 30 år. Det går inte att föreställa sig hur, säger hon.
Mariams röst spricker och hon stryker bort en tår från ögonvrån. När jag frågar henne om hon tror att det kommer att dröja ytterligare 30 år innan de kommer att återse sitt land skrattar hon plötsligt till.
- Nej, nej. Jag är optimistisk, vi kommer att återse det mycket tidigare än så. Inshallah, om Gud vill, säger hon.
Mariam plockar med glasen på silverbrickan och ställer dem prydligt på rad. Hon har fått till skummet i teglasen. Sockret är blandat med vattnet som fått lagom temperatur och är upphällt. Det bittra glaset te är färdig att drickas.