Det kan komma som en chock för en del, men så är det. Folk har sex, och folk som har sex med andra får könssjukdomar. Big deal. Vissa av dem är lite jobbigare än andra, en del går att bota och andra inte.
Vad jag vill säga med det här är egentligen följande: Jag är så oändligt trött på tabun! När jag nämnde för min mamma att jag har fått en av de sjukdomar som kan spridas genom sexuella aktiviteter, och att jag hintat om det på min blogg, var hennes kommentar 'men du behöver väl inte skriva allting i din blogg?!'. Nej, jag kanske inte behöver skriva om allt i min blogg, men varför ska det vara så mycket värre att skriva om en eländig könssjukdom än om vilken förkylning som helst?

För mig personligen är det inte så väldigt mycket att göra åt det. Sånt händer. Det är bara att hantera det och att gå vidare. Det som dock tydligen är något jag missat är att jag uppenbarligen ska skämmas för det. Jag ska alltså inte bara leva med min könssjukdom. Jag ska också skämmas, tysta ner det och sedan i min tysthet hoppas att det inte kommer att påverka mig. Dessutom kan jag då inte diskutera det med andra som har det. Jag ska låtsas som att inget hänt, och sen ha dåligt samvete nästa gång jag eventuellt vill ha något intimt med en ny person. Hej stigmatisering!
Men jag fattar inte riktigt dealen. Vad är det jag ska skämmas över? Ska jag skämmas över att jag har sex? Då är vi tillbaka någonstans på 50-talet, och jag trodde att vi kommit längre än så. Ska jag skämmas över att jag inte tog blodprov på min potentiella partner innan vi hånglade? Ska jag skämmas över att jag inte bättre väljer vilka jag hånglar eller har sex med? Då kan jag meddela att könssjukdomar inte är särskilt kräsna, de tar nämligen vad de får. De bryr sig inte om hur snygg någon är, om den är hemlös eller företagsledare, gammal eller ung. Har jag otur kan det räcka med ett enda litet hångel, eller så föds jag med det och smittar andra men får aldrig symptom själv. 70-80 procent av befolkningen har till exempel ett av de vanligaste virusen som också sprids sexuellt, och de flesta har inte ens en aning om att de ska skämmas.

När jag gick i högstadiet tog min biologilärare ledigt när vi skulle ha samtal om könssjukdomar. Jag borde alltså inte vara förvånad över reaktionerna när jag nämner ämnet, och kanske är det naturligt att min mamma reagerar över att hennes dotter drabbats av något som kan vara svårt att hantera om man inte har alla fakta.
Jag säger det igen: Folk har sex! I princip alla som genom sin livstid haft sex med fler än en person kommer någon gång att drabbas av minst en könssjukdom, botlig eller ej. Sånt är livet. Det kanske inte är så särskilt kul att ha det, men de flesta går att bota eller behandla och behöver inte få mer plats än man ger dem.
Så här kommer mitt statement: Jag vägrar att skämmas! Jag vägrar att hålla tyst! Låt oss göra enad front; om vi pratar om könssjukdomarna kommer själva grejen med dem att bli mycket mindre! Låt inte könssjukdomar och tabun vinna! (Men se till att skydda dig i fortsättningen?...)