Låt mig slippa bestämma mig! Jag vill inte ha alla dessa valmöjligheter! Mitt liv går från en existentiell kris till nästa. Bakom varje dörr uppenbara sig två nya dörrar, samtidigt som den förra stänger sig innan jag hunnit fundera över om det verkligen var rätt att gå in genom den. Allting är valens fel! Om det inte hade funnits några alternativ, utan varit klart från början vad som förväntades av mig och vart jag skulle, då hade allting varit enklare!

Redan när vi är 15 år förväntas vi veta vad vi vill göra med livet, eller åtminstone vilken inriktning det ska ta. Då ska vi ha en tanke, och utifrån den kunna göra strategiska val. Sen kan det vara för sent, sen sitter vi där och är 24 och kommer på att det hade varit bra om man istället valt en annan linje för att det hade gjort det mycket lättare i dag. Eller så blir vi 35 och kommer på att vi ville göra något helt annat. Jag avundas de som ända sedan de var små har vetat vad de vill bli, vad de vill göra. Gamla kompisar gick direkt från gymnasiet till universitetet, rakt igenom juristprogrammet och har kommit ut på andra sidan – och här sitter jag och har inte ens börjat.

25-årskrisen är total. Jag börjar bli gammal och förväntas ha bestämt mig vid det här laget vad jag vill göra med livet. Samtidigt säger alla ”äsch, du är ung, du hinner”. Men vad är det jag ska hinna? Jag vet ju inte ens vad målet är. Det vore trevligt att veta vad jag ska bestämma mig för, för jag har inte en aning. Hur jag väljer får konsekvenser. Det påverkar inte bara i dag och imorgon, utan nästa månad, nästa år och kanske påverkar det även mina eventuella barn i framtiden. Det är för stort!

Här behövs det någon som styr! Någon som talar om vart jag ska, för autopiloten har helt klart tagit tjänstledigt. Jag orkar inte med att hela tiden behöva ta ansvar för mig själv. Det vore så mycket enklare om någon annan pekade, hjälpte till – eller helst av allt gjorde det åt mig.

Det är inte så att jag inte KAN ta beslut. Jag är fullständigt kapabel att se alternativen, att analysera konsekvenserna och att sen fatta mogna och avvägda beslut. Men jag vill inte. Samtidigt som jag väljer något och därmed kan fortsätta vidare, så innebär det också att jag väljer bort något annat.

På samma gång kan jag undra om det verkligen är så att det är vi själva som väljer, eller om det bara är en konsekvens av vad andra valt före oss, en följd av det samhälle vi lever i. Kanske är vi bara marionetter, som lever i illusionen att vi själva kan välja vart vi ska ta oss men där det egentligen är andras beslut som gör oss till de vi är och vad vi kommer att bli.

Det är egentligen bisarrt att jag ens gnäller. Människor i min omgivning har svårt att hitta jobb, svårt att få ihop livet över huvud taget och för dem handlar det inte om val utan om att överleva. Kanske är jag bara lat och bortskämd. Världens möjligheter ligger framför mina fötter, ändå är det ingenting som är tillräckligt spännande, inspirerande eller utmanande för att det ska kännas motiverande i långa loppet. Men att välja innebär också att kämpa för sina val. Ofta är det alldeles för enkelt att låta bli och förbli passiv istället för att faktiskt behöva välja och ta konsekvenserna.

Alltihop är en del i processen att bli vuxen, jag inser det. Valet är mitt. Det är ingenting som en dag faller över mig och som sen bara finns där, det är en aktiv handling och jag måste välja den framför något annat. Men är jag är redo att göra det valet?

fristående krönikör för Fria Tidningar

"Jag orkar inte med att hela tiden behöva ta ansvar för mig själv. Det vore så mycket enklare om någon annan pekade, hjälpte till – eller helst av allt gjorde det åt mig."

Missa inte Maud Lindströms krönika nästa vecka.