Den 29 september 2004 bestämde migrationsministern att psykologen Marie Hessle skulle vara nationell samordnare för barn i asylprocess med uppgivenhetssymptom, alltså apatiska flyktingbarn. Barbro Holmberg var migrationsminister då. Många människor sa att hon och Marie Hessle var kompisar, och att det var fel att ge Marie Hessle uppdraget. Men Barbro Holmberg sa att de inte var kompisar.

Varför ville regeringen ha en samordnare för apatiska flyktingbarn? År 2002 började barnläkare rapportera om asylsökande barn som mådde mycket dåligt. Barnen verkade inte vilja leva. De åt inte, de drack inte, de pratade inte. De var apatiska.Människor i hela landet tyckte att det var hemskt att barnen mådde så dåligt, och att de ändå blev avvisade från Sverige.

År 2003 kom socialdemokratiska regeringen, miljöpartiet och vänsterpartiet överens om att lägga ner Utlänningsnämnden från år 2006. Man bestämde att de som ville överklaga avslag från Migrationsverket istället skulle överklaga till speciella migrations-domstolar. De tre partierna sa att domstolarna skulle fatta mer rättvisa beslut än Utlänningsnämnden.Asylrättsorganisationerna krävde att alla som hade fått avslag av Utlänningsnämnden skulle få amnesti. De talade mycket om de apatiska barnen. Därför ville regeringen ha en samordnare för apatiska flyktingbarn, och det blev Marie Hessle.

Marie Hessle sa att barnens föräldrar kanske tvingade dem att spela sjuka. Den 2 april presenterade hon och forsknings-ledaren Nader Ahmadi den första rapporten. Nader Ahmadi är sociolog vid Stockholms universitet. Han sa att apatiska barn bara fanns i Sverige och han menade att de var en bluff. Många blev arga och rapporten fick mycket kritik. Men Marie Hessle sa också att apatiska barn bara fanns i Sverige.Henry Ascher från Svenska barnläkar-föreningen sa att det var fel. Han sa att det hade funnits apatiska barn i Rwanda, Beirut och i nazistiska koncentrationsläger.De som försvarade Sveriges asylpolitik gillade inte det. Var flyktingbarnens situation i Sverige lika dålig som i koncentrationsläger och fruktansvärda krig?– Ingen vill tro att det här beror på svensk flyktingpolitik. Men de apatiska flyktingbarnen har blivit fler när asylpolitiken har blivit hårdare, sa Henry Ascher till Stockholms Fria Tidning.

De flesta politiska partier i riksdagen ville ge amnesti till alla flyktingar i Sverige som hade fått avslag av Utlänningsnämnden. Men de två största partierna, socialdemokraterna och moderaterna, sa nej. De röstade ner förslaget om allmän amnesti för flyktingar den 14 september 2005.Då sa miljöpartiet och vänsterpartiet att regeringen måste göra något för de gömda flyktingarna. Annars skulle de två små-partierna rösta nej till regeringens budget. Därför skrev man en tillfällig asyl-lag som skulle gälla tills man lade ner Utlänningsnämnden. Alla gömda flyktingar skulle få söka uppehållstillstånd igen, och Migrations- verket skulle säga ja till många.

Den tillfälliga lagen började gälla den 15 november 2005. Den 22 november 2005 skrev Svenska Dagbladet att polisen undersökte om asylsökande föräldrar hade förgiftat sina barn för att få uppehållstillstånd. Först skrev Svenska Dagbladet att socialtjänsten hade anmält föräldrarna för polisen, men socialtjänsten sa nej.Den 2 maj 2006 kom Marie Hessles andra rapport. Hon skrev att barnen kanske spelade sjuka, eller så hade föräldrarna förgiftat dem.

I september 2006 berättade journalisten Gellert Tamas i tv-programmet Uppdrag granskning om vem som hade anmält de apatiska barnens föräldrar för polisen. Det var Marie Hessle.Hur visste Gellert Tamas det? Han hade sett mejl som Marie Hessle och en chef på Migrationsverket hade skrivit till varandra. Mejlen visade hur de planerade att ljuga för polisen för att regeringen och allmänheten skulle tro att barnen blev förgiftade.

Samtidigt som Tamas avslöjade Marie Hessles bluff, vann den borgerliga alliansen valet. De flesta trodde att Hessle skulle få sluta som nationell samordnare. Men den moderata migrationsministern Tobias Billström sa att hon fick fortsätta.

För ett par veckor sedan kom Marie Hessles tredje och sista rapport. När rapporten blev klar, var uppdraget slut. I den tredje rapporten skriver hon att de apatiska flyktingbarnen inte är apatiska för att de har upplevt hemska saker. Hon skriver att de inte heller är apatiska på grund av svensk asylpolitik.

Rädda Barnen tycker att Marie Hessle har fel. De säger att undersökningen är dåligt gjord. Marie Hessle skriver att barnen inte har blivit skadade av hemska upplevelser eller svensk asylpolitik. Alltså menar hon att de apatiska barnen är en bluff, säger Kristina Sweich, Rädda Barnens jurist.Marie Hessle skriver också att de flesta apatiska barn som har fått uppehållstillstånd snabbt har blivit friska. Men det är fel, säger Sweich. Barnen behöver mycket vård under lång tid.– Man ska hjälpa föräldrarna och barnen, inte säga dåliga saker om dem, säger Kristina Sweich.

Sesam har försökt att få tala med Marie Hessle och Nader Ahmadi, men Ahmadi var på semester och Hessle gick inte att nå.