I mitten av en nersläckt sal står ett ensamt, oansenligt bord. Det enda ljuskällan är en kontorslampa som kastar ett vagt, grönaktigt ljus över en laptop, ett litet mixerbord och en theremin. Publiken är utplacerad i cirklar kring bordet, och en ansträngd tystnad råder. Den som bryter tystnaden är Kaffe Matthews själv. Till synes helt obesvärad går hon runt ett varv bland publiken. Viskar för sig själv eller byter några ord med de hon passerar - frågar dem som kommit för att lyssna på henne om de sitter bra och nickar hemlighetsfullt åt svaren. Sedan slår hon sig ned vid bordet och gör sig redo.

'Om personerna i Poes verk inte är galna, kommer de uppenbart att bli det, därför att de har missbrukat sin hjärna på samma sätt som andra missbrukar starka drycker' kommenterar Jules Verne i bokens efterord. Iakttagelsen är träffande. För de personer Poe skildrar tycks den logiska deduktionen bli inte enbart ett, utan till och med det främsta, berusningsmedlet. Karaktärerna i hans intrikat konstruerade och stilbildande kriminalhistorier drivs alla av en passion som gränsar till besatthet, och som i texten framträder med en märklig, lågmäld intensitet.