Sedan spellagen trädde i kraft 2019 har Spelinspektionen fattat 97 sanktionsbeslut mot licenshavare. Mönstret är tydligt: samma regelbrott återkommer, domstolarna sällan ändrar besluten, och avgifterna är för de största spelbolagen i praktiken en driftkostnad.

Tre brott dominerar

Penningtvätt, omsorgsplikt, marknadsföring. Gång på gång. Spelinspektionen har under årets inledning utfärdat flera varningar mot licensierade spelbolag efter tillsynsärenden kopplade till kundkännedom, omsorgsplikt och marknadsföring, och myndigheten uppger att bristerna rör både dokumentation och praktiskt genomförande av åtgärder för att motverka spelproblem och penningtvätt.

Det är inte nytt. Bland de bolag som fått varning och sanktionsavgift för brister i arbetet mot penningtvätt och finansiering av terrorism finns Mr Green (2021), AB Trav och Galopp (2022), PinBet, Spooniker och Videoslots (2023). Listan är lång och monoton. Samma brister, år efter år, bolag efter bolag.

I flera fall visar tillgängliga uppgifter att kunderna sannolikt inte haft inkomster som motsvarar deras spelande, samtidigt som de redovisade vinsterna avvek från deras inkomstnivåer. Trots detta kunde kunderna fortsätta spela under längre tid utan att tillräckliga kontroller genomfördes. Det är inte slarv. Det är ett systemproblem.

Avgifterna: kännbara för vem?

Frågan som aldrig riktigt ställs är om böterna alls spelar roll. De tio största spelbolagen står för 75 procent av den totala omsättningen på den licensierade svenska spelmarknaden. Sveriges reglerade spelmarknad omsatte 28,2 miljarder kronor netto under 2025. Spelinspektionen har i en begäran om lagändring skrivit att "många av de spelbolag som har licens i Sverige omsätter stora belopp och har en stark finansiell ställning". Sammanräknat omsatte de tio största spelbolagen mellan 173 miljoner och 3,5 miljarder kronor under ett enskilt år. Straffavgifter på 10 miljoner är bara en droppe i havet för dessa giganter.

Titta på ett konkret fall. L&L Europe uppgav att nettoomsättningen uppgick till 12,8 miljoner kronor. Enligt regelverket får sanktionsavgiften som högst motsvara tio procent av omsättningen, vilket i detta fall skulle innebära drygt 1,28 miljoner kronor. Efter en proportionalitetsbedömning valde myndigheten dock att fastställa avgiften till 80 000 kronor. Sex procent av taket. Och det är inte ovanligt.

För att sanktionsavgifterna ska ha avsedd effekt och vara avskräckande för spelindustrin bör de stå i proportion till det aktuella spelbolagets omsättning, menar Spelinspektionen själv. Myndigheten vet alltså om problemet. Ändå händer inte mycket.

Skillnaden mellan stort och litet är skarp. Svenska Spel Sport & Casino tilldelades en varning och sanktionsavgift på 100 miljoner kronor för brister i omsorgsplikten, ett belopp som låter stort tills du vet att bolaget omsätter miljarder. Samtidigt fick flera mindre föreningar anmärkningar med avgifter på 6 000, 7 000 och 9 000 kronor. Proportionaliteten är formellt korrekt. Reellt är det en annan fråga.

Domstolarna: vad händer när besluten överklagas?

Spelinspektionens tillsynsbeslut kan överklagas till domstol och så har skett i 46 fall. En majoritet av de beslut som överklagats har rört beslut om kommersiellt onlinespel, vilket lett till att framför allt detta område har utvecklats i rättspraxis.

Resultaten är blandade men lutar åt myndighetens fördel. Förvaltningsrätten ändrade inte Spelinspektionens beslut att tilldela spelbolagen Snabbare, Betsson Nordic och Spooniker varningar och sanktionsavgifter om totalt 22 miljoner kronor. Domstolen menade att bolagen inte hade vidtagit tillräckliga åtgärder och inte heller agerat tillräckligt snabbt för att hantera riskerna för penningtvätt. "Det är fråga om allvarliga överträdelser", menar domstolen.

Men ATG-fallet är ett undantag som berättar något. ATG överklagade beslutet till förvaltningsrätten, som ansåg att överträdelserna inte var allvarliga och upphävde beslutet. Spelinspektionen överklagade därefter till kammarrätten, som bedömde att överträdelserna var allvarliga och fastställde varningen men sänkte sanktionsavgiften från 6 till 3 miljoner kronor. Tre domstolsinstanser. Tre olika bedömningar av samma fakta. Rättsläget är inte glasklart.

Handläggningstiderna är ett problem i sig. Spelinspektionen genomförde sin tillsyn av penningtvättsregelverket under 2023, beslut fattades 2025, och domstolsprocesserna pågår in i 2026. Spelinspektionen granskade hur Snabbare under 2023 efterlevt kraven i penningtvättslagen och granskade tio kunder som valts ut från en lista över de 50 kunder i åldrarna 18-29 år som gjort störst insättningar under året. Från granskning till dom: tre år. Under den tiden kan ett bolag ha fortsatt på samma sätt.

Riksrevisionen sätter fingret på såret

Riksrevisionens huvudslutsats är att tillsynen inte är tillräckligt effektiv för att motsvara de förväntningar som riksdag och regering uttryckte i samband med spelmarknadens omreglering. Det handlar framför allt om att Spelinspektionen genomför för få inspektioner men även om att valet av vilka aktörer som ska tillsynas inte görs utifrån välgrundade riskanalyser. En annan väsentlig brist är att Spelinspektionen inte följer upp resultatet av sina tillsynsbeslut. Under de senaste fem åren har endast en uppföljande tillsyn genomförts. Myndigheten vet alltså inte om bolagen faktiskt rättar till problemen efter att ha fått en varning. Det är tillsyn utan kontroll.

Riksrevisionsdirektör Claudia Gardberg Morner uttryckte det rakt: "Det är särskilt viktigt med tillsyn av spelformer som är förenade med stora risker. Dit hör kommersiellt onlinespel och vadhållning som borde kontrolleras betydligt mer." För att upprätthålla systemets legitimitet är det viktigt med ett effektivt sanktionssystem med snabba och kännbara reaktioner vid överträdelser av regelverket. Det är Riksrevisionens formulering. Snabba och kännbara. Inget av det stämmer riktigt med vad historiken visar.

Spelinspektionen svarar att uppdraget har vuxit men inte resurserna. I sitt budgetunderlag skriver Spelinspektionen att uppdraget har utökats, men inte resurserna. Det är ett argument som förklarar situationen utan att rättfärdiga den.

Vem betalar egentligen?

Det finns en siffra som aldrig nämns i pressreleaserna. 4 procent av dem som spelar står för hälften av omsättningen på spelmarknaden.

Det är den gruppen som befinner sig i riskzonen för spelberoende, de som omsorgsplikten är till för och de som drabbas när bolagen brister. Och det är de som lever med konsekvenserna medan domstolsprocesserna drar ut på tiden och sanktionsavgifterna fastställs till bråkdelar av vad lagen tillåter.

Spelberoende är ett växande problem för unga, konstaterade en statsråd i mars 2026. Socialstyrelsen fick i uppdrag att samla mer kunskap. Mer kunskap. Sju år efter att spellagen trädde i kraft.

Och ett system som, om du läser besluten och domarna i original, ger intryck av att vara designat för att se ut som tillsyn snarare än att faktiskt vara det.