Lagen säger att papperslösa har rätt till vård som inte kan anstå. Verkligheten ser annorlunda ut. Patienter stoppas i receptionen, begreppet tolkas fel och rädslan för angiveri håller människor borta från vården.

En kartläggning från Läkare i världen hösten 2025 visade att vägen till vård för papperslösa är fylld av hinder. Språkliga barriärer. Digitala spärrar som gör det omöjligt att boka tid utan personnummer. Men också något mer grundläggande: okunskap bland vårdpersonalen själv.

– Ofta stoppas patienter redan i receptionen, trots att det ska vara en medicinskt behandlande läkare som gör bedömningen om huruvida patientens besvär bedöms som "vård som inte kan anstå" eller inte, skrev Läkare i världen i sin rapport.

Begreppet är vagt. Det tolkas olika i olika delar av vården. Och det får konsekvenser.

Mer än akutvård

Många läkare tror att "vård som inte kan anstå" betyder akutvård. Livshotande tillstånd. Ambulans. Akutmottagning.

Det stämmer inte.

Socialstyrelsen är tydlig med att begreppet omfattar vård och behandling av sjukdomar där även en måttlig fördröjning kan innebära allvarliga följder för patienten. Insatser som kan motverka att ett allvarligare tillstånd utvecklas. Följdinsatser efter tidigare vård, inklusive psykiatrisk vård. Vård som minskar behovet av mer resurskrävande akuta åtgärder längre fram.

– Vård som inte kan anstå innebär så mycket mer än bara akutvård. Det kan till exempel vara vård och behandling där en fördröjning gör att sjukdomen förvärras, säger Christofer Lindholm, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd.

I januari 2026 släppte Läkarförbundet tillsammans med nätverket Rätt till vård-initiativet en guide som ska räta ut frågetecknen. Behovet var uppenbart.

– I vakuumet efter debatten om angiverilagen behövs tydlig information om vad lagen faktiskt säger, säger Christofer Lindholm.

Rädslan som styr

Debatten han syftar på kom hösten 2024, när ett utredningsförslag om anmälningsplikt för vårdpersonal lades fram. Vårdpersonal undantogs visserligen i förslaget. Men skadan var redan skedd.

Remissvar har tickat in. Regeringen har ännu inte beslutat hur man går vidare. Under tiden lever osäkerheten kvar.

– Vi inom Rätt till vård-initiativet har fått till oss exempel på att vårdpersonal faktiskt tror att vi har en angiverilag i Sverige, säger Christofer Lindholm.

Det handlar inte bara om personalens okunskap. Det handlar om papperslösa som väljer att inte söka vård alls. Som sitter hemma med en infektion som kunde ha behandlats i tid. Som väntar tills det är för sent.

Karolinska och telefonnumret

I Stockholm blev konsekvenserna av rädslan brutalt synliga nyligen. Karolinska universitetssjukhuset vårdade en man som lever som papperslös för en smittsam och livshotande sjukdom. Polisen begärde ut hans telefonnummer. Sjukhuset sa nej.

Karolinska förklarade att ett utlämnande kunde leda till att mannen slutade uppsöka sjukhuset. Att han inte skulle få sin livsnödvändiga vård. Att hans smittsamma sjukdom riskerade att sprida sig.

Polisen överklagade. Hela vägen till Högsta förvaltningsdomstolen.

HFD gav polisen rätt. Karolinska tvingas lämna ut numret. Domstolen ansåg att sjukhuset inte hade angett tillräckligt konkreta omständigheter för att mannen skulle sluta ta emot vård.

Signalen är svår att missa. Även på ett sjukhus som försöker skydda sin patient kan staten nå fram.

Bedömningen ska göras av läkaren

Sara Tedsjö är regionutvecklare på Kunskapscentrum för jämlik vård i Västra Götalandsregionen och samordnare för migrationsfrågor i hälso- och sjukvården. Hon hör samma berättelser från hela landet.

– Vi vet att vård som inte kan anstå ofta upplevs som ett svårt begrepp och att det finns många olika uppfattningar om vad det innebär, säger hon.

Hennes budskap är enkelt. Bedömningen ska göras av den behandlande läkaren eller annan legitimerad vårdpersonal. Inte av receptionisten. Inte av en handläggare. Inte av patienten själv, som kanske inte vågar fråga.

– Bara behandlande läkare, eller annan ansvarig vårdpersonal som har kunskap om patientens individuella förutsättningar, kan bedöma vilka åtgärder som krävs och när, säger Sara Tedsjö.

Ingen lista över diagnoser finns. Varje bedömning är individuell. Vården ges inom den ordinarie vårdkedjan, inte i ett separat system. Vanlig hälso- och sjukvårdssekretess gäller.

Lag och verklighet

Regionerna är skyldiga att erbjuda vård. Socialstyrelsen räknar upp vad som ingår: mödrahälsovård, preventivmedelsrådgivning, vård vid abort, smittskyddsinsatser, hälsoundersökning, hjälpmedel vid funktionshinder, sjukresor, tolk. Regionen kan erbjuda mer än vad lagen kräver. Flera har tagit fram lokala riktlinjer.

Men mellan lagtext och mottagningsdisk finns ett gap. Ett gap där människor faller igenom.

Christofer Lindholm säger det rakt.

– Det handlar inte bara om akuta situationer.

Det är den meningen som borde vara självklar. Som inte borde behöva sägas.