Bland 13 000 bygglovsritningar från 1713 till 1874 finns spåren av minst 550 kvinnor som beställde och uppförde byggnader i Stockholm. De flesta av dem har aldrig nämnts i en enda historiebok.

Ritningarna som ingen letade efter

Christopher Vainesworths avhandlingsprojekt handlar om kvinnor i egenskap av byggherrar i Stockholm 1725-1874. Bland 13 000 bygglovsritningar från perioden finns cirka 550 kvinnor med ungefär 650 tillhörande bygglov. Det är en siffra som länge låg dold i arkivhyllorna, osökt och okommenterad.

Vainesworth är arkivarie vid Stockholms stadsarkiv och doktorand i konstvetenskap vid Uppsala universitet. Inom arkitekturhistoria har fokus ofta legat på kända arkitekter eller monumentala byggnader, men sällan på byggherrarna. Det är den luckan hans forskning försöker fylla.

Vad hittade han? Bebyggelsen består av allt från uthus, avträden, vedbodar och annan gårdsbebyggelse, till palats, hyreshus, stugor, bowlingbanor, växthus och salubodar. Preliminära resultat visar att en stor del av byggnaderna som uppförs av kvinnor i egenskap av byggherrar har tillkommit med en tanke på försörjning. Det är till exempel rum på vinden som kan hyras ut, eller salubodar i bottenvåningen på ett bostadshus.

Att bygga sig fri

Tänk dig att vara änka i 1700-talets Stockholm. Inga yrkesrättigheter. Ingen myndighet om du inte blivit det via dispens. Grundregeln var att kvinnor var omyndiga. Det kanske viktigaste undantaget från denna regel var änkorna, som kunde tillåtas att driva vidare sina mäns företag. Fastigheten blev en av få lagliga vägar till självständighet.

Kvinnorna som byggde måste förhålla sig till hårda villkor: inget yrke, begränsningar utifrån kön och klass. Ändå användes byggnaderna i många fall som en direkt väg till försörjning. Änkor och ogifta kvinnor påverkade genom byggande inte bara hur Stockholm såg ut, utan också möjligheterna till hur de kunde leva sina liv.

1861 lät frånskilda Fredrike Asklund bygga en kägelbana med lusthus längs Götgatan. Kvinnliga byggherrar stod för 651 bygglovsritningar av cirka 13 000 i Stockholm under perioden 1713-1874. Bland dem finns änkor, frånskilda och mamseller. En liten Ålandstuga från 1733 i kvarteret Stormhatten på Norrmalm beställdes av boktryckaränkan Wilhelmina Merkell. Riksgrevinnan Catarina Ebba Horn, nyligen avsatt som mätress, lät 1748 uppföra uthusbyggnader med stall, utedass, bagarstuga och vagnshus intill Kungsträdgården.

Olika klassbakgrunder, olika livsöden. Samma metod: en ritning, ett bygglov, en byggnad som gav kontroll över den egna ekonomin.

Lagen som höll dem osynliga

Fram till 1921 var det enligt lag förbjudet för kvinnor att utbilda sig till arkitekt vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Därmed var de på grund av sitt kön utestängda från möjligheten att forma sin miljö. Det är en sak att inte synas i arkiven. En annan sak att aktivt stängas ute från utbildning och yrke i lag.

Så sent som 1900 var nästan alla gifta kvinnor i landet juridiskt omyndiga, och fram till 1858 levde de allra flesta ogifta kvinnor hela sina liv under en mans förmyndarskap. Att i det klimatet ändå stå som byggherre på ett officiellt dokument krävde änkestatus, kunglig dispens eller en envishet som sällan belönades med ett namn i historieboken.

Det finns en enorm kunskapslucka kring det här, och tittar man på grundskolans historieböcker är 85-87 procent av de som skildras män. Kvinnor har inte haft möjligheter och förutsättningar att tillskansa sig de positioner som gör att du föräras en plats i en historiebok. Men vad har kvinnorna gjort då? Det är frågan som Stockholms Kvinnohistoriska ställer sig, och som Vainesworths forskning börjar besvara.

Arkivet som minns det historieskrivningen glömde

Du kan faktiskt söka fram dem själv. Sedan augusti 2024 är applikationen på Stadsarkivets webbplats uppdaterad med information om kvinnliga byggherrar, inom ramen för EU-projektet City Memories. Projektet drevs av Stadsarkivet tillsammans med Budapest stadsarkiv och Köpenhamns stadsarkiv under 2023 och 2024, och i Stadsarkivets del undersöks världsminnet Stockholms stads byggnadsritningar utifrån hur många kvinnor som uppförde och byggde om hus. Stockholms stadsarkiv arbetar på dubbla fronter: arbetet med att lyfta fram bortglömda kvinnor i de befintliga samlingarna, och arbetet med att se till att kvinnor och män får lika stor plats i det material som arkiveras i dag.

Stockholms Kvinnohistoriska har länge drivit frågan om hur historieskrivningen ska hantera komplexiteten i dessa liv. "Vi måste släppa föreställningen att kvinnor alltid ska vara felfria förebilder. Historiskt har det funnits ett stort behov av att visa att kvinnor kan, att kvinnor är bra, men det måste också finnas plats för kvinnor som avviker från ett sådant ideal", säger museichefen Lina Thomsgård.

Gångerna du vandrar längs Götgatan, förbi Kungsträdgården, upp mot Norrmalm, passerar du hus som en gång beställdes av kvinnor som inte fick ha ett yrke, inte fick vara myndiga, inte fick studera arkitektur. Frånvaron av kvinnor är också kvinnohistoria. Men nu börjar närvaron synas igen, ritning för ritning, i ett arkiv som äntligen letar efter rätt namn.