Löneskillnaden har stått stilla sedan 2019. Våldet mot kvinnor ökar. Och en ny generation män rör sig bakåt. Ändå påstår någon att jämställdheten är klar.

89,8 procent. Det är vad en svensk kvinna tjänar jämfört med en svensk man, enligt nätverket Lön hela dagen. Femte året i rad som gapet växer. Femte året.

Det finns de som menar att siffran är missvisande. Att kvinnor jobbar deltid, väljer andra yrken, prioriterar annorlunda. Och ja, standardväger man bort yrke och sektor landar skillnaden på 95 procent enligt Medlingsinstitutet. Men den kvarvarande skillnaden har i princip inte rört sig sedan 2016. Alltså: även när man rensar bort allt man kan rensa bort, återstår en oförklarad löneskillnad som samhället inte verkar ha någon brådska med att förklara.

Löneklyftan som vägrar försvinna

Sverige toppar EU:s jämställdhetsindex. Det stämmer. Europeiska jämställdhetsinstitutet placerar landet högst i sitt index för 2025. Men samma analys visar att framstegen bromsat in och i vissa avseenden vänt nedåt. Kvinnors andel av arbetskraften har sjunkit från 41,9 procent 2014 till 40,5 procent i dag. Kvinnor arbetar mer deltid. Tar mer vab. Blir sjukare av stress.

Försäkringskassan visar att kvinnor i genomsnitt har nästan dubbelt så många sjukpenningdagar som män. Stressrelaterad psykisk ohälsa ligger på historiskt höga nivåer med tydliga könsskillnader. De kvinnodominerade välfärdsyrkena knäcker dem som utför dem, och samhället fortsätter att luta sig mot samma händer.

BPW Sweden, som arbetar med kvinnors ekonomiska egenmakt, beskriver det som två parallella verkligheter. Den ena är lagar och politiska ambitioner, där Sverige har en lång tradition. Den andra är vardagen: vem som går ner i arbetstid, vem som vågar lämna en relation, vem som räknar timmarna.

– Jämställdhet mäts inte bara i lagtext utan i tid, trygghet och framtidstro, skriver organisationen i sin analys inför årets åttonde mars.

Våldet som systemen missar

Socialstyrelsen kartlade 98 fall av dödligt våld eller försök till dödligt våld från närstående under 2024 och 2025. Resultatet är dyster läsning. Hälso- och sjukvården upptäckte inte våldet. Socialtjänsten gjorde det inte heller, trots år av utbildning. Åklagarmyndigheten hade inte anhållit eller begärt gärningspersoner häktade trots att det varit möjligt.

Globalt är bilden värre. En tredjedel av världens kvinnor har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld, enligt FN:s uppskattningar. 230 miljoner kvinnor har könsstympats. En femtedel av alla kvinnor mellan 20 och 24 år giftes bort som barn.

I Sverige pratar vi om jämställdhet som något vi nästan uppnått. Som ett tillstånd. Men jämställdhet är inte ett tillstånd. Det är en maktförskjutning som ständigt måste försvaras, som Sundsvalls Tidning formulerade det i en ledare nyligen. Den som säger att feminismen inte längre behövs blundar antingen för verkligheten eller gynnas av den.

Backlashen har ett namn

En studie från Ipsos och King's College London visar att män i generation Z, födda mellan 1997 och 2012, har mer traditionella synsätt på kön än äldre generationer. 31 procent anser att en hustru alltid bör lyda sin man. 24 procent tycker att kvinnor inte bör vara alltför självständiga eller ekonomiskt oberoende. 33 procent menar att mannen bör ha det sista ordet i viktiga beslut.

Det är inte en marginell grupp. Det är nästan en tredjedel av en hel generation.

Samtidigt tvingas flickor i Afghanistan sluta skolan när de fyllt tolv. 122 miljoner flickor går inte i skolan globalt. I nuvarande takt kommer 150 miljoner flickor tvingas in i barnäktenskap fram till 2030.

Och i Sverige? Här handlar backlashen om något annat. Om att löneskillnaden växer medan politiken tystnar, och om att hedersrelaterat våld och förtryck fortfarande saknar adekvata svar trots att det nyligen fick ett eget delmål i jämställdhetspolitiken. 71 procent av Sveriges operativa verksamhetsledare är män.

Dagen som bokslut

Attonde mars är inget PR-jippo. Det är ett årligt bokslut, som BPW Sweden skriver. Vad har förändrats och vad har vi inte lyckats rubba?

Svaret 2026 är obekvämt. Det är inte en paradox att toppa ett jämställdhetsindex och samtidigt backa. Det är ett bevis på att jämställdhet aldrig är klar, bara försvarad eller förlorad.