Luta dig tillbaka, för all del. Och njut av sagan om Facebookbråket from hell.

Det börjar vid frukostkaffet. I Sydsvenskan läser jag en artikel om partnerns perspektiv på prostatacancer. I texten förutsätts att de drabbade bara är tillsammans med kvinnor. Jag fotar sidan och skriver en statusuppdatering. Dissar tidningens brist på genustänk.

Det börjar med ett gäng likes. Men så kommer kommentaren: ”Jag tycker du överdriver.” Som en krok med fet mask. Jag nappar.

Vi får veta att det valsas med homosexuella. Att det finns större problem i världen att bry sig om. När tyckaren i samma veva tar upp pedofili får jag nog. Skriver mitt sista ord och tänker att det är klart slut.

Så pass naivt.

Pandoras ask är öppnad. Fler lägger sig i. I ena ringhörnan har vi ifrågasättaren och de som försvarar hans rätt att tycka till. I den andra: mina feministvänner som bubblar över av frustration över att hbtq-frågan förminskas. Framåt kvällen är min statusrad sedan länge bortom all kontroll. Nu handlar det om giraffsex, nazism och att klippa kuken. Jag börjar böla över mänsklighetens förfall.

Det är då jag inser det.

Facebook har förvandlats till Flashback forum. Komplett med tyckartroll. Och jag som den motvillige moderatorn.

Jag borde ha fattat.

Det var länge sedan det sociala mediet var en plats för närstående. Bland mina hundratals ”vänner” finns: Den ingifta släktingen som spammar med inbjudningar till Candy crush. Danskan från chartersemestern när jag var 17. Lågstadieklasskompisen som jag inte ens skulle känna igen om vi stod face to face.

Jag loggar ut, jag är fan outta here.

Min statusrad skickar jag till någon sociolog. Som kan undersöka hur vi har alla medel i världen för att kommunicera. Och ändå är mer inkompetenta än någonsin.