Demokratins historia i Ryssland är kort. Den inleddes med Michail Gorbatjovs reformer av Sovjetstaten på 1980-talet, vilket enligt Gorbatjovs plan skulle rädda Sovjetunionen och utveckla demokratisk socialism, men istället resulterade i systemets sönderfall.

Mot slutet av 1991 fanns inte längre Sovjetunionen, men demokratiseringsprocessen i Ryssland fick ett abrupt slut när den nye presidenten Boris Jeltsin – i väst hyllad som en stor ”demokrat” - lät bomba sönder parlamentet och massmörda dem som protesterade mot hans auktoritärism. Det har nu gått 20 år sedan blodbadet i Moskva den 4 oktober 1993.

När Jeltsin tog över makten efter Gorbatjov tog han sig an att ersätta den sovjetiska planekonomin med marknadsekonomi. I den mest extrema formen av nyliberalism gick hans plan ut på att införa kapitalism genom chockterapi, utan någon som helst hänsyn till hur folket drabbades. Arbetslösheten ökade lavinartat och eftersom också den sovjetiska välfärdsstaten hade slagits i spillror sjönk miljoner människor ner i fattigdom och drabbades av sjukdomar och svält.

I det ryska parlamentet, ”Vita huset”, tyckte delegaterna som hade närmare kontakt med folket att presidenten hade gått för långt och började anta lagar för att bromsa Jeltsins extrema reformer. Jeltsin lät då helt emot grundlagen upplösa parlamentet. Oppositionen i Vita huset vägrade gå med på det, förklarade att det var de som hade den lagliga makten, och barrikaderade sig i den stora vita parlamentsbyggnaden vid Moskvafloden.

Tiotusentals människor slöt upp utanför Vita huset för att visa oppositionen sitt stöd. Bland dem fanns kommunister såväl som högernationalister, men majoriteten var vanliga ryssar, arbetare, studenter, pensionärer – de som drabbats hårdast av Jeltsins nyliberala politik.

”Det är det demokratiskt valda parlamentet som motsätter sig diktatur, och det måste väst acceptera i namn av sina egna värderingar”, skanderade poeten Eduard Limonov som också fanns bland Vita husets försvarare.

Men västvärlden valde diktaturens sida och USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Sverige såg tyst på, ja till och med hyllade ”demokraten” Jeltsin, när han valde att bomba parlamentet sönder och samman. Sveriges dåvarande statsminister Carl Bildt förkunnade dagen efter blodbadet under ett tal i riksdagen den 5 oktober sitt ”stöd till Rysslands folkvalde president i hans strävan att så snabbt som möjligt lösa den politiska konflikten”.

Beskjutningen med stridsvagnar och helikoptrar började klockan 7 på morgonen den 4 oktober och fortsatte till 17 på kvällen. Många av de som försvarade parlamentet hade också vapen, men de var chanslösa mot regimens tunga artilleri. Enligt Jeltsinregimens officiella siffror dödades 157 av de människor som försvarade Vita huset. Siffran har ifrågasatts.

”Det finns vittnesmål om att man i hemlighet hade fört ut kroppar från parlamentshuset genom en underjordisk tunnel till tunnelbanestationen Barrikadnaja och därifrån ut ur staden där de brändes. Ingen som helst identifiering av de döda skulle då ha gjorts. Ingen journalist eller oberoende iakttagare släpptes in i Vita huset efter stridernas upphörande. Inte ens läkare från Moskvas hälso- och sjukvårdsstyrelse släpptes in”, skriver historikern Roy Medvedev i sin bok Kapitalism i Ryssland? (ETC-förlag 1999).

Via alternativa källor uppskattar Roy Medvedev antalet stupade vid Vita huset till minst 1 500 människor, samt ytterligare 200 som dödades vid en annan strid som pågick samtidigt vid TV-tornet Ostankino i norra Moskva. Men mördandet slutade inte när parlamentet hade fallit, för många av de demonstranter och oppositionspolitiker som tillfångatagits av Jeltsins polis och militär misshandlades och dödades när striden redan var över. ”Till Moskvas bårhus kom åtskilliga kroppar med spår av tortyr eller skott som avlossats på mycket nära håll”, skriver Roy Medvedev.

Efter att Jeltsin bombat bort sina motståndare i parlamentet, antog han en ny konstitution som gav presidenten, det vill säga honom själv, enorm makt att fatta egna beslut utan att behöva stöd från parlamentet. Det är utifrån Jeltsins konstitution från 1993 som Vladimir Putin i dag kan härska nästan oinskränkt över Ryssland.