För en tid sedan utkom den femte utgåvan av Diagnostic and statistical manual of mental disorders, en manual och ett register över psykiatriska diagnoser som i hög grad styr hur läkarvetenskapen ser på psykisk sjukdom. En psykiatrins bibel har den ofta kallats, och den är starkt normerande för hur den psykiatriska vården utformas runtom i världen.

Den nya utgåvan, DSM-5, har utarbetats under tretton års tid och ersätter föregångaren DSM-IV från 2000. På en internationell konferens i San Fransisco anordnad av det amerikanska psyikatriförbundet APA (American Psychological Association) i maj deltog över 15 000 psykiatriker för att ta emot den nya manualen. Med stor sannolikhet blir den deras mest handfasta följeslagare i diagnosticerings- och medicineringsarbetet framöver.

En av de mest omdiskuterade förändringarna sedan DSM-IV är klassificeringen av Aspergers syndrom, som nu tas bort som självständig diagnos och istället blir en del av autismspektrumstörningarna. Ett fåtal andra diagnoser har också tagits bort. Exempelvis klassas homosexualitet inte längre som en psykisk störning, även om könsidentitetsstörning (där bland annat transsexuella ingår) kvarstår.

Men på det stora hela har diagnoserna ökat påtagligt. Och det är en ökning som varit successiv och ihållande sedan diagnossystemet grundades 1952. Bland störningsdiagnoserna hittar vi i dag bland annat premenstruella besvär, sorg över en anhörigs död om sorgen inte försvinner efter några veckor, och datorspelsberoende.

Diagnoserna blir alltså allt fler. Och med dem växer också andelen diagnosticerade i samhället. En undersökning som publicerades i New York Times i våras visar att var femte pojke mellan 14 och 17 år är diagnosticerad med ADHD i USA, en ökning med 53 procent på ett årtionde. När det rör sig om en så hög andel, ligger det nära till hands att anta att det handlar om överdiagnosticering och att problemen finns på samhällsnivå snarare än på individnivå. Den ökande diagnosticeringen i samhället krymper normaliteten och gör oss alltmer benägna att betrakta minsta avvikelse som ett abnormt sjukdomstillstånd.

Om detta skriver bland annat filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus, i den nyligen utgivna Homo Patologicus. Medicinska diagnoser i vår tid (Tankekraft förlag). Det är nog ingen slump att denna bok utkom nu i vår, så nära inpå utgivningen av DSM-5.

I boken ger Svenaeus en initierad analys av forskningsläget på det psykiatriska fältet. Han skärskådar diagnosens funktioner och syften – såsom verktyg i den kliniska behandlingen och som kriterium för patienten för att få sjukskrivning och medicinering. Han betonar också att diagnosen är en identitetsskapande markör och att den för patienten ofta kan fungera som en berättelse som skänker lidandet mening.

En central tes hos Svenaeus är att visa på hur de medicinska diagnoserna samspelar med vår självbild. För många sjuka inlemmas diagnosen som en del av den egna sociala identiteten – och kan där ofta komma att inta en central plats.

De medicinska diagnoserna har i vår tid därmed – förutom att fungera som ett hjälpmedel för psykiatriker och en växande kassako för läkemedelsindustrin – kommit att bli en meningsskapande instans i vårt sökande efter livssammanhang. Svenaeus exemplifierar med de reaktioner som följde på en artikelserie om ”högkänsliga personer” (HSP, Higly Sensitive Persons) i Svenska Dagbladet i april 2012.

HSP beskrivs här som en personlighetstyp som har lätt för att drabbas av ångest och utmattning i det vardagliga livet, som har en låg smärttröskel och ofta är överkänsliga mot starka sinnesintryck. Men de är också mer mottagliga för finstämda förnimmelser och känslor än vanliga människor. ”Orkidébarn” kallas de i artikelserien och personlighetsdraget beskrivs vara medfött.

Artiklarna möttes av ett enormt gensvar från personer som sa sig känna igen sig i beskrivningarna och tackade för att de äntligen fått en diagnos som förklarar den känsla av att inte passa in som de burit på under hela livet.

Varför väcker en diagnos som HSP ett så enormt gensvar i vår tid? Svenaeus finner flera förklaringar, vilka också går att applicera på de flesta andra psykiska diagnoser. En diagnos erbjuder en bekräftelse på ett lidande som annars förblir diffust och obegripligt. Den ger befrielse från skuld, samtidigt som den skänker lidandet legitimitet och mening.

Den kan ibland till och med vara smickrande. I kommentarsfältet till artikelserien skriver någon: ”Det låter så mycket vackrare att vara en highly sensitive person, än att vara en överkänslig och jobbig människa, vilket jag själv har blivit kallad”.

Att söka sådana bekräftelser och förklaringar är mycket mänskligt, skriver Svenaeus. Människan behöver meningssammanhang för att kunna leva. Men att avkräva den medicinska vetenskapen på livsmening – vilket vi gör allt oftare i dag – är att göra en filosofisk fråga till en medicinsk. Att det har blivit så, menar Svenaeus, har delvis med en sekulariseringsprocess att göra; i vår postreligiösa och postpolitiska tid återstår vetenskapens förklaringar för att förse oss med livssammanhang. Och lidandet behöver förklaringsmodeller för att vara uthärdligt.

Svenaeus beskriver människan som en ”homo patologicus”, vilket antingen kan betyda ”den lidande människan” eller ”den sjuka människan”. För Svenaeus är det viktigt att betona att människan är och alltid har varit en lidande varelse, eftersom lidandet är en ofrånkomlig del av livet. Men i dag har hon blivit en homo patologicus också i den senare bemärkelsen – vilket betyder att allt större delar av hennes lidande sjukdomsförklaras. Också sådant som tidigare skulle ha räknats som en naturlig del av det mänskliga livet.

Diagnossystem som DSM har bidragit till detta. Det finns många olika krafter som verkar för DSM-systemet kvarstår och utvidgas. Svenaeus nämner några: läkemedelsbolag som utvecklar sina produkter efter DSM-diagnoser, läkare och forskare som byggt sina karriärer runt dem, patienter som skapat sig en identitet kring sin störning. Borttagandet av Aspergers syndrom väckte exempelvis stor bestörtning hos många.

Men Homo Patologicus kritiserar inte diagnosticeringen i sig. De psykiskt sjuka och dysfunktionella behöver självklart diagnos, omvårdnad och medicinering. Problemet uppstår när vi tycks vilja täcka in alla typer av psykiskt lidande med diagnoser – och bota dem med medicinering. Då skapar vi ett övermedikaliserat samhälle.

I ett sådant reglerar läkarvetenskapens hälsoideologier inte bara våra kroppar, utan också våra personligheter och känsloliv.