Gabriel Byrne och St Vincent (Annie Clark) är ute på en ettårig turné baserad på det gemensamma albumet Love this giant som kom ut förra året. De är en generation från varandra men delar en förkärlek för att utforska nya dimensioner.

Som "art rockers" intar de kyrkan med en åtta man stark blåssektion, trummor och keyboards och genomför en lång kavalkad av låtar från deras respektive projekt och solokarriärer. Det blir även en del Talking Heads-låtar under den två timmar långa konserten. Det är stramt koreograferat, med robotliknande dans och rörelser, och alla musiker är med i den visuella ljusshowen.

Musiken – en blandning av artrock, electronica och funkigt blås – är en stor behållning showen igenom. Ena stunden låter de som sirener från en avlägsen framtidsvision, i den andra är de inne i soulrymden. Ibland ramas Annie Clark in av en närmast påträngande vägg av blåsare, andra gånger ligger alla, inklusive Byrne, på golvet, sjungande eller spelande på blåset.

Det är experimentiellt utan att bli för svårt. En lyckad kombination av publikfriande hits och svängiga nya låtar. Byrne ligger ibland i bakgrunden och släpper fram den yngre, och inte lika kända St Vincent, framför allt i sången. St Vincent står för de mer experimentiella inslagen. I låtar som Who, Strange overtones och St Vincents Cheerleader glänser det till.

Publikens gensvar är översvallande i den lilla frikyrkan. En av de avslutande låtarna, Talking Heads-hiten Burning down this house, river ned rungande applåder. Urinoaren på toaletten under kyrkan vibrerar av de stampande fötterna från ovan, och ta mej fan – ännu ett extranummer drar igång.