Klasshatet grasserade när Margaret Thatchers död offentliggjordes. Minuter efter nyheten översvämmades de sociala medierna av råa skämt. Och tips på låtlistor, förstås. För var det något Maggie – som hon kallades i en odödlig hit av The Exploited – gjorde för kulturen så var det att inspirera till bra musik. Morrisseys Margaret on the guillotine, Elvis Costellos Tramp the dirt down och The Specials Ghost town är alla fantastiska låtar som nu fått förnyad aktualitet.

Och det skålades, på gator och pubar och i vanliga hem. Vänsterkrogen Kellys i Göteborg bjöd in till firande med billiga burgare. I Derry, Brixton, Liverpool och Belfast gick hundratals människor ut på gatorna i rent glädjerus.

Osmakligt, javisst, men den råa verklighet som Järnladyns politik resulterade i – massarbetslöshet, fattigdom, ökade klyftor, rasism, krigsoffer – får många jämlikhetshjärtan att bubbla av hat. Thatcher har blivit mer en symbol än en person och ännu tio år efter att hon senast uttalade sig offentligt lever minnet av hennes illgärningar lika starkt.

Baronessan krossade den tidigare så starka brittiska arbetarrörelsen och banade tillsammans med Reagan väg för den nyliberala revolution som fått starkt genomslag också i Sverige. Den fria marknadens lovsång sjungs i dag av den borgerliga alliansen och Thatcherbeundrare som Centerpartiets Annie Lööf.

Den glädje vi nu ser i Storbritannien men också här hemma – i Umeå ska folk ut på gatorna och fira på lördag – har en direkt resonansbotten i dagens ekonomisk-politiska situation. Hatet måste förstås mot bakgrund av de privatiseringar, nedskärningar och fackföreningsfientliga åtgärder som alliansen har genomfört sedan 2006, i ett Europa som för varje dag ser hur mörkret sänker sig över kontinenten. Hatet kan också ses som ett uttryck för vänsterns desperation. Vänstern har tillfälligt förlorat, men kan i alla fall dansa på en av de nyliberala arkitekternas gravar.

Thatcher ville ersätta samhället med egenintresset och göra jämlikheten omöjlig. Med ett krig som förevändning kunde hon genomföra den ekonomiska chockterapi som Milton Friedman och Friedrich Hayek predikade och lärde ut i militärdiktaturer som Bolivia och Indonesien. Receptet fungerade oväntat väl också här, i Storbritannien liksom i Sverige något senare.

Den massiva utförsäljningen av allmännyttan har gynnat många enskilda och bidragit till att stärka stödet för den borgerliga alliansen, medan delar av befolkningen hamnat i permanent segregation och hemlöshet. Thatcher visade vägen redan i början av sin första mandatperiod. Så här skriver Naomi Klein i boken Chockdoktrinen: ”De kommunala bostäderna var fulla av den sortens människor som aldrig skulle rösta på torypartiet, eftersom det inte låg i deras intresse. Thatcher var övertygad om att om de bara kom in på marknaden skulle de börja identifiera sig med det rika folket, som motsatte sig omfördelning. Med detta i bakhuvudet gav hon hyresgästerna starka incitament att bli bostadsrättsinnehavare genom att erbjuda dem att köpa loss sina hyresrätter till nedsatt pris.” Känns det bekant?

Inom andra områden är det Sverige som har gått både före och längre än Storbritannien. Först så sent som 2010 infördes möjligheten att bedriva friskola i Storbritannien. Med inspiration från oss öppnades de första 24 friskolorna hösten 2011. De konservativa hade sneglat på Peje Emilssons framgångsrika koncept Kunskapsskolan. Samma Emilsson som nu vill ha motsvarande revolution inom åldringsvården, med äldreomsorgspeng och större valfrihet åt de som har råd.

Ingen politiker är villig att ”gå bakåt” och alla jämlikhetssträvanden har kommit att beskrivas som en tillbakagång till ett kontrollsamhälle där ingen äger frihet över sitt liv. 1992, samma år som Thatcher lämnade underhuset, genomfördes friskolereformen av regeringen Bildt med valfrihet som mantra. 20 år senare är det mycket svårt att föreställa sig ett samhälle där föräldrar bara tar den skola som ligger närmast bostaden. Istället ska vi välja efter kvalitet, ideologi, religion, lärartäthet, antalet elever, antalet invandrare... Snart har varje aspekt av livet intimt sammankopplats med ”rätten att välja”. Välfärd är inget gemensamt åtagande, utan en tjänst som kan köpas mot en avgift.

En del menar att idén om den oinskränkta marknaden har nått vägs ände. Efter krisen i Cypern ska bankerna regleras och systemet bli mer transparent. Men krisen ger också möjlighet att sänka löner och pensioner och trycka tillbaka facken. Thatchers arv lever vidare. Förslaget om poll tax (en avgift för samhällsservice som skulle slå lika mot alla) bidrog till hennes fall men liknande idéer, som platt skatt, är i dag verklighet i många europeiska länder.

Margaret Thatcher pratade inte politik offentligt under hela 2000-talet. Det behövde hon inte heller göra. Höger, vänster och miljöpartister – alla har de sagt och gjort det bättre. Kompromissen om vinster i välfärden som antogs på helgens S-kongress är bara det senaste exemplet på den nyliberala ideologins fortsatta attraktionskraft. Det nja till vinstförbud som har beskrivits som en stor framgång för Socialdemokraternas vänsterfalang kommer inte att avskräcka några riskkapitalister. Om Peje Emilsson får som han vill står äldreomsorgen på tur. Sedan kriminalvården?

Den som är missnöjd med utvecklingen har kanske inte så mycket att hämta från politiken, men kan i alla fall vända sig till musiken. Vad vore punken utan en arrogant höger att hata? Bra musik kommer från gatan – och där är det hjärtat som talar.