När Eva F Dahlgren gjorde research till sin första bok; Farfar var rasbiolog spenderade hon mycket tid i arkiven på Uppsala universitetsbibliotek, och hittade där ett album med titeln ”Brottslingar och andra undermåliga”. Det var fyllt av nakenbilder på prostituerade kvinnor som varit intagna på en tvångsarbetaranstalt.

– Jag tyckte att de tittade så anklagande på mig, så jag slog ihop albumet. För några år sedan besökte jag citadellet i Landskrona och såg en utställning av gamla polisfoton av kvinnor som varit intagna på tvångsarbetaranstalten där. Det var samma kvinnor som stirrade tillbaka på mig, den här gången uppfodrande. Då tänkte jag att jag måste skriva något om dem.

Efter mycket researcharbete för att få fram namn och personnummer började levnadsberättelser kring åtta av kvinnorna att växa fram. Dessa kvinnors historia ser ut som många andra av de intagnas. De kommer ofta från landsbygden, är arbetarklass eller har lantbrukarbakgrund. Ofta har de fött ett utomäktenskapligt barn, vilket leder till att de tvingas prostituera sig för att försörja barnet.

– Det här var innan välfärdssamhället, det fanns ju inga preventivmedel, inga legala aborter eller barnbidrag och kvinnolönerna var låga. Det fanns inte många andra val för dem, säger Eva F Dahlgren.

Eftersom hetidsprostitution i praktiken var olagligt arresterades de, och placerades i citadellet för att tvångsarbeta. Maxgränsen på strafftiden var tre år, men många av kvinnorna återvände gång på gång. Den som hade varit intagen fick en stämpel på sig som en dålig människa.

– Om någon kvinna lyckades få ett jobb efter att hon kom ut kunde polisen ringa till arbetsgivaren och berätta om hennes bakgrund, och då fick hon sparken, berättar Eva F Dahlgren.

Det hette att kvinnorna skulle fostras till dugliga medborgare, men någon egentlig fostran handlade det alltså inte om. Socialstyrelsen, som kartlade de intagna kvinnorna såg det inte som att det var fattigdom och den miljö de levde i som formade kvinnorna, utan ansåg att majoriteten var psykiskt abnorma.

I boken berättar hon om det vardagliga livet på anstalten, om de stränga vaktfruarna som inte pratade med de intagna och om det hårda arbetet i tvätteriet.

– De fick ta hand om SJ:s och flygvapnets tvätt, eftersom man menade att kvinnorna skulle betala tillbaka för det staten investerade i dem.

Hårt lantbruksarbete var också vanligt, det ansågs dämpa den sexuella nervretning som uppstod i de trånga cellerna. Det var inte ovanligt att sexuella relationer inleddes mellan kvinnorna, och homosexualitet ansågs vara en sinnessjukdom.

I mitten av trettiotalet började röster mot anstalten att höjas, bland annat uttalade sig en före detta vaktfru om att de intagna utsattes för grymma bestraffningar snarare än omformades. 1940 stängdes anstalten då militären behövde citadellet under andra världskriget. Kvinnorna flyttades till andra anstalter, men verksamheten rann så småningom ut i sanden.

Eva F Dahlgren säger att det har varit jobbigt att gräva ner sig i de intagna kvinnornas öden så intensivt som hon har gjort de senaste åren.

– Man vill ju att det ska gå bra för dem, men ofta gör det inte det. Flera tog livet av sig eller dog utfattiga. Men kanske var det meningen att jag skulle skriva om det här. Jag började med historien om min farfar rasbiologen och nu är cirkeln sluten.

Hon tror att det är många som inte känner till att citadellet har varit en tvångsarbetsanstalt för kvinnor fram till för bara sjuttio år sedan. Men det som utspelade sig där är viktigt att berätta menar hon, också för att det går att hitta paralleller till vårt moderna samhälle.

– I det utanförskap som finns i dag går det att se hur vi fortfarande sorterar in människor i kategorier och tilldelar dem egenskaper utifrån det.