”Jag har inga frågor. Det enda jag vill är att få stanna här med mina barn.”

Orden är Kadhers och riktade till en handläggare på Migrationsverket. Det är juli 2012 och Skånes Fria och några bybor har följt med honom till Malmö för ett bokat återvändandesamtal.

I Borrby väntar hans två barn och fru – alla har uppehållstillstånd, men Kadher har fått reda på att han ska utvisas. Hans fingeravtryck togs i Tyskland och då är det där hans asylansökan ska prövas, enligt Dublinförordningen.

”Mannen ska få stanna. Fallet är solklart”, säger Anna Lindberg, en av byborna som bestämt sig för att hjälpa den nyvunna vännen, till handläggaren.

Men Migrationsverket har redan fattat sitt beslut. Något undantag från förordningen ska inte göras. Med hjälp av byborna överklagar Kadher till migrationsdomstolen men även de gör bedömningen att han ska utvisas.

Först någon vecka senare tänds ett hopp. Migrationsöverdomstolen stoppar utvisningen. Men efter någon vecka släcks hoppet igen. Det blir inget prövningstillstånd – trots att den som har barn och fru med uppehållstillstånd i Sverige inte ska behöva utvisas för att få sin asylansökan prövad i ett annat land.

– Det räcker inte att domstolen tolkat lagen fel, det måste ha skett ett formellt fel eller ha ett prejudikatvärde för att Migrationsöverdomstolen ska kunna ompröva fallet. Men nu fanns det redan ett prejudikat, säger hans förra advokat Carl-Olof Lindberg.

Kadher utvisas. Sonen dyker alltmer sällan upp på fotbollsträningen och familjen tillbringar mer och mer tid inomhus, berättar Anna Hansson som är engagerad i stödföreningen för flyktingar i Borrby.

Först efter ett år – med beslutet om att Kadher får uppehållstillstånd i Sverige – kommer livslusten tillbaka. Men det är inte bara i familjen som återvändandet tagits emot med glädje.

Många i byn har engagerat sig i deras öde och förra helgen anordnades en stor välkomstfest.

– Det känns ändå som en stor seger till slut, säger Anna Hansson

Kadher heter egentligen något annat.