Måste man betala tillbaka sina skulder? De flesta människor skulle förvånas över att frågan ens kan ställas. Att ”betala tillbaka” är en djupt rotad norm, det handlar inte bara om juridik utan lika mycket om att ”göra rätt för sig”.

David Graebers mastodontverk Skuld. De 5 000 första åren har många förtjänster, men den största är nog att han så tydligt visar att skuld är en social konstruktion som genom århundradena klätts i moralisk skrud och därigenom lättare kunnat användas som ett redskap för makt och kontroll.

Och allt går igen. År 100 e. Kr skrev filosofen Plutarchos om de främmande trupper som invaderade hans kära Aten att ”så förde dessa ockrare med sig lådor fulla med register, sedlar och bindande kontrakt in i Grekland, som så många bojor och kedjor för att fjättra fattiga förbrytare...”. En beskrivning som nästan 2 000 år senare passar lika väl in på de män i mörka kostymer från EU, ECB och IMF som flyger in med hårt villkorade nödlån i portföljerna.

Det är en svindlande resa genom årtusenden av skuld och makt som David Graeber bjuder på. Temat kan verka torrt, men knivskarpa filosofiska frågor och mängder av levande berättelser från svunna civilisationer gör att läsningen aldrig blir tråkig. Hans uppgörelse med hela ekonomskrået, från Adam Smith och framåt, när det gäller pengars uppkomst är ett lustmord. Tvärtemot vad som fortfarande lärs ut på universiteten uppkom skulderna först – och därefter skapades pengar i kölvattnet på krig och erövringar.

Inte ens Financial Times kan låta bli att lyfta på hatten. En ära som Occupy Wall Street-aktivisten David Graeber kanske inte hade räknat med.

Boken har ofta ”tokhyllats” i debatten. Det är den värd, men det finns också något som skaver. Att skriva en tegelsten om skuld utan att beröra den nyttiga skuldsättning som finns riskerar att spä på den ”skuldskräck” som trist nog brett ut sig också bland annars progressiva personer, och som är lika fördomsfullt felaktig som Göran Perssons pseudo-bibiliska ”den som är satt i skuld är inte fri”.

För all skuld är inte dålig. I varje samhälle finns delar av ekonomin och befolkningen som inte använder alla sina inkomster. Dessa pengar behöver lånas upp och komma till användning. Det är viktigt för individer. Om en barnfamilj inte kan låna pengar till ett radhus utan måste spara ihop till det blir köpet förmodligen av lagom till pensionen, när barnen sedan länge är utflugna.

Men det är också samhällsekonomiskt viktigt att överskott i en del av ekonomin kan kanaliseras till investeringar i andra. Kolonialismen har ett stort ansvar för underutvecklingen i arabvärlden. Men att ekonomierna i Mellanöstern står still medan andra regioner som också lidit under kolonialt förtryck expanderar förklaras till en del av att islams förbud mot ränta gjort att de inte utvecklat ett välfungerande kreditsystem som klarar uppgiften.

Och allra farligast är ”skuldskräck” i kristider. I en lågkonjunktur faller företagens investeringar och deras finansiella sparande ökar, samtidigt som arbetslösheten stiger och skatteinkomsterna sjunker. Det ställer regeringarna inför ett val: antingen låna upp det överskottskapital som den privata sektorn inte använder för att upprätthålla välfärd och sysselsättning, eller börja skära ned när inkomsterna sinar.

I eurokrisens länder har regeringarna valt det senare alternativet och den ideologiska täckmanteln för åtstramningspolitiken har varit ”skuldskräcken”. Det är knappast ett val som anarkisten David Graeber välkomnar. Förmodligen hade han hellre sett att regeringarna lånat mer för att undvika den sociala katastrof som nu utspelas.

Det hade varit bra om han skrivit det också.