• Publiktrycket var enormt när hyllade Kendrick Lamar intog Azaleascenen.
Fria Tidningen

Arenahiphop rundade av WoW

Storytelling av bästa snitt och en stödspelning för en tystad iransk artist. Den avslutande dagen på Way out West blandade fest och allvar.

Det har gått bra för Kendrick Lamar. I oktober 2012 kom albumet good kid, m.A.A.d city - ett unisont hyllat självporträtt och enligt Lamar själv en Compton-skildring med storytelling-traditionen i fokus.

Lamar beskriver sig som en andlig person och det är därför naturligt att andligheten sätter tydliga spår i hans album. Han har själv listat 2pac, Nas, Jay-Z och Eminem som sina största influenser. 2013 fick Lamar pris på bland annat BET Awards för bästa manliga hiphop-artist och bästa nya artist.

När Lamar uppträder gör han snygg arenahiphop. Tyvärr dränker basen ibland alla andra ljud. Publikhavet är enormt och även längst ut på kanterna följs hans instruktioner om armar och rop. Han flörtar med publiken, väver in Sverige i texterna, frågar vem som vill följa med till Kalifornien med honom. Det vill alla!

Mot slutet av konserten ber han alla hålla upp sina telefoner och tusentals iphones skapar ett ljushav framför scenen. Jag tycker personligen att hiphop är bättre ju mindre spelningen är, storheten förtar känslan av musiken men den som gillar stort älskade Kendrick Lamar på Way out West. Det är ändå arenahiphop när den är som bäst!

Stor & Linda Pira

Stor och Linda Pira ligger tillsammans bakom superklubbhiten Rom & Kush. Om Kendrick Lamars storspelning på Azaleascenen var en putsad uppvisning, var Stor och Linda Pira på Lisebergs hamnområde en brötig fest där publiken var lika mycket med som artisterna på scenen.

Hela spelningen genomsyrades av äkta glädje och äkta relation till musiken. Det finns inte ett spår av den lite pliktskyldiga känslan som kan infinna sig när en artist, från en stor scen långt bort, ropar att publiken ska hålla upp händerna utan bara en självklar, dansande, festande, folkhop som kan alla texterna.

The Impossible Music Sessions

Borlängefestivalen Peace and Love gick som bekant i graven tidigare i sommar. Sedan 2004 ordnades samtidigt Peace and Love Forum med föreläsningar och seminarier på givna teman, olika för varje år. Way out West har tagit över stafettpinnen. I år har festivalen utökats med segmentet Way out West Talkies, en serie föreläsningar på Scandic Rubinen. Huvudsakliga teman var "musik, kreativitet, genus och hållbarhet” och talarna var Jessica Hische, Kristoffer Triumf, Nabila Abdul Fattah, Studio Total och The Impossible Music Sessions Stockholm.

Sist ut var The Impossible Music Sessions Stockholm. Konceptet startade i New York 2004 och går ut på att låta censurerade eller på andra sätt tystade musiker få sin musik spelad genom att “fria” artister framför dem på scen samtidigt som de tystade är med via internet. Intervjuer görs med artisten för att skapa en kontext till musiken.

Denna lördagseftermiddag framfördes den iranske musikern Arya Aramnejads musik av norrländska Jennie Abrahamsson. Jakob Hvistendahl, projektledare för The Impossible Music Sessions, intervjuade Aramnejad via Skype.

Aramnejad fängslades för låten Ali Barkhiz Ali Rise i Jennie Abrahamssons engelska tappning – i samband med iranska presidentvalet 2009. En märklig, rörande och mäktig känsla genomsyrade rummet när Aramnejad via Skype lyssnade på Jennie Abrahamssons vackra versioner och publiken fick en ökad förståelse för en situation som tyvärr inte är ovanlig.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2026 Fria.Nu