– Jag är intresserad av ojämlikheter och maktstrukturer kopplade till hudfärg, kön och klass, och att undersöka frågor som rör sig kring olika glapp, till exempel mellan två länder och dess kulturer.

Det tar hon upp i filmen Jag är mina mammor. Visuellt är den uppbyggd av tre ansikten bredvid varandra, mot en svart bakgrund. Till vänster projiceras en bild av konstnärens svenska mamma på hennes egna ansikte och till höger görs samma sak med en bild av konstnärens koreanska mamma. I mitten syns Caroline Ljuus själv. Verket är uppbyggt av tre monologer, de tre kvinnornas berättelser, som vävs in i varandra.

– Den handlar just om projektioner och om modersarvet. Jag har utgått ifrån våra historier och våra gemensamma beröringspunkter.

Hennes svenska mamma förlorade ett barn innan hon adopterade Caroline och mammans berättelse handlar mycket om en längtan efter och förväntningar på en dotter.

– Mina mammors historier går ihop genom mig och mycket i våra liv upprepar sig på olika sätt. Min koreanska mamma förlorade ju också ett barn men på ett helt annat sätt.

Hon själv är dottern som lämnat och förlorat en mamma i saknad för att uppfylla en ny mammas längtan och drömmar. Under arbetet med filmen ansträngde hon sig för att tänka sig in i de båda mammornas situation.

– Det var speciellt att försöka att gå in i mina mammors livsberättelser. Jag tvingade mig själv att försöka förstå och skriva utifrån deras perspektiv. Det var nyttigt att förflytta blicken till någon annans jag.

Caroline Ljuus är intresserad av människans psyke och av existentiella frågor. En publik som inte själv gått igenom en adoption kan ändå relatera till den saknad, längtan, förlust och sorg som verket förmedlar.

– Vi är ganska lika som människor i många avseenden. Det som är smärtsamt vill vi ofta stänga av och inte prata om. Men jag är gärna där och pillar och vill undersöka varför vi agerar som vi gör. Jag tror det är viktigt att inte blunda för det obehagliga utan istället försöka lära oss om och av varandra.

Hon hoppas att publiken ska beröras och minnas hennes verk och hon blir inspirerad av människor som vågat gå sin egen väg.

– Det jag själv försöker att göra är att våga se klart med öppna ögon, både genom mina egna ögon och andras.