Forskningsprojektet Utanförskapets sånger kommer att pågå i tre år och har fått finansieringsstöd från Kulturrådet. Genom att undersöka skillingtryck och inspelningar ska man titta på hur socialt utanförskap har skildrats i blindvisor, arbetslösas och strejkandes sånger samt i kåklåtar.

Jag träffar Karin Strand, som ska forska om blindvisor, i Svenskt visarkivs lokaler i Bonnierhuset i Stockholm.

– Vi är tre personer inblandade som kommer att studera tre olika delar, berättar hon. Det gemensamma är att det är vistraditioner som har sitt ursprung i socialt utanförskap. Som kulturarvsmaterial är det här visor som legat i skuggan, inte uppmärksammats, det är sociala dokument. Det finns något tidlöst intressant med detta, utanförskap finns nu också och sånger har en viktig roll för att uttrycka ens situation. Att sjunga om sociala orättvisor är inget man hittar så mycket på visscenen i dag, men jag tänker spontant på rapscenen, det är de som mest tar upp sociala orättvisor.

Blindvisor, som är Karin Strands specialområde, såldes som skillingtryck redan på 1700-talet. Det var ett sätt för blinda att försörja sig. Skillingtrycken blev mindre vanliga från 1920-talet, men tiggarvisor finns dokumenterade ända fram till 1960-talet.

– Visorna är upplagda som självbiografier, man kanske hade en ljus barndom, sedan drabbades man av en olycka i arbetet. Den poetiska utformningen av det fick man nog ofta hjälp med. Man sålde bokstavligt talat sin historia, det här var för att slippa tigga öppet. Det blev olagligt att tigga i mitten av 1800-talet, och det är då man ser ett uppsving av dessa tryck. Man sålde visan som ett sätt att försörja sig.

Dan Lundberg, som är Arkivchef vid Statens musikverk, kommer förbi. Hans fokus inom ramen för projektet kommer att vara kåklåtar.

– Visarkivet har genomfört två större projekt med inspelningar från fängelser där man åkte runt och spelade in intagna och deras sånger. Det här var i en annan tid med andra vindar, ett annat politiskt klimat, det var på 1960- och 70-talen. Det fanns ett tydligt socialt raster på de här inspelningarna. Man tänkte sig att man här hittade samhällets underklass och deras sånger. Det känns verkligen som en annan tid, de var bovar, skurkar, det var lite Björnligan över det. Det gavs ut en platta på MNW 1973 som hette Kåklåtar där man tagit de här bovarna till studion och spelat in tillsammans med en orkester. På skivomslaget stod det ”fängelser är överklassens sätt och kontrollera underklassen.”

Dan Lundberg berättar om en av de mest kända ”busarna”, Lennart ”Konvaljen” Johansson, som brukade benämna sig själv som yrkesförbrytare. Han föddes på fängelset i Karlstad, där hans mamma satt. När hon släpptes blev hon utvisad ur Sverige, och Konvaljen placerades i fosterhem, för att till slut hamna hos sin pappa som också var förbrytare. Konvaljens kriminella bana inleddes tidigt och när han senare satt på Hall gick han med i en sångcirkel.

– Det visar också lite tidens tecken, menar Dan Lundberg, att studenter i pedagogik ordnade viscirklar på Hall. En av dessa kursledare satte ihop en duo med Konvaljen när han släpptes och de åkte runt och spelade och berättade hur det var på fängelser. De spelade bland annat på bibliotek och ungdomsgårdar. Han lever fortfarande, jag mötte honom av en slump på stan för några år sedan och kände igen honom. Jag sprang fram och frågade ”är det den kände yrkesförbrytaren Konvaljen?”. ”Javisst”, svarade han.

Hur skildras då utanförskapet i texterna? Det ser lite olika ut. Medan det i blindvisorna var väldigt viktigt med autenticitet, att intyga att man verkligen hade varit med om de olycksöden som beskrevs, så handlar kåklåtarna alltid om någon annan.

– I fängelsevisorna berättar man om någon annans öde, säger Dan Lundberg. Det är ofta lite stiliserat. Det är till exempel alltid kvinnans fel att det gått åt pipan, en text kan gå något i stil med ”jag var en vanlig man, jag hade det jättebra och mådde jättefint, sedan träffade jag den här hemska kvinnan som bedrog mig, och då började jag supa, och sedan råkade jag ha ihjäl någon och nu sitter jag här”. Men jag har inte sett någon sång som är självbiografisk.

– Men det är blindvisorna rakt av, säger Karin Strand. Och där var det viktigt med autenticitet, man tryckte ofta till och med läkarintyg för att visa att man verkligen var blind. Värdet hängde på att det inte var påhittat.

Dan Lundberg bryter in:

– I onsdags när jag gick till Konsum träffade jag på en dövstum man som kom fram med ett läkarintyg och en liten bössa där han ville ha pengar. Jag blev så perplex att jag gav honom en hundring. Jag blev helt ställd, jag skulle ha tagit fram kameran, säger han.

Jag berättar att jag på vägen till visarkivet mötte en tiggare som visade en bild på sig själv och sina två barn med en text om att hans fru dött och att han själv måste försörja barnen.

– Det är intressant med intygen i blindvisor, fortsätter Karin Strand, de säger en del om samtiden och synen på arbete, vilken skam och vilken belastning man var för samhället om man inte var arbetsför. Det behövdes bevisas varför man drev runt och sålde visor istället för att stå i fabriken.

Påminner inte det om dagens Sverige då?

– Ja, du frågade efter samtidskopplingar, säger Karin Strand, och det är väl ett exempel på det.