I flera år har ungdomar i Europas djupt skuldsatta utkanter stått inför massarbetslöshet. I Grekland och Spanien är 59 respektive 56 procent av ungdomarna nu utan arbete, medan ungdomsarbetslösheten i EU som helhet är hela 24 procent, upp från 22,5 procent förra året. De som har lämnat familj och vänner bakom sig för att ansluta sig till utvandringsvågen syns inte ens i statistiken.

Den senaste tiden har europeiska ledare till slut börjat intressera sig för frågan. Italiens premiärminister Enrico Letta har kallat ungdomsarbetslösheten för sitt lands allvarligaste problem, och manat EU att ta fram en plan för att ”bekämpa” den. Även den europeiska nedskärningsrörelsens fanbärare Angela Merkel ser ungdomsarbetslösheten som ”Europas största utmaning”. Och en ny kampanj från internetforumet Big Think ställer lite naivt frågan ”vad orsakar ungdomsarbetslösheten och vad kan åtgärda den?”.

Vid det här laget står det klart att ungdomsarbetslösheten inte är ett problem i ordets vanliga betydelse. Den är ett symptom på en mycket allvarligare sjukdom som bryter sönder samhället inifrån.

Andra symptom inkluderar de nynazistiska framgångarna och det främlingsfientliga våldet i Grekland, vågen av självmord över södra Europa, de 400000 familjer som vräkts från sina hem i Spanien, de tusentals svältande hästar som övergetts av sina ägare i Irland, de brittiska studenter som fått sina studieavgifter tredubblade, de holländska hushållens rekordhöga bostadslån, och så vidare och så vidare.

För att inte tala om den omfattande avlegitimeringen av demokratiska institutioner och de stora kravaller som skakat europeiska huvudstäder som London, Aten, Madrid, Lissabon och Rom.

Försöken att beskriva den här krisen i generationella termer syftar till att skapa en klyfta mellan oss och våra arbetslösa, skuldsatta eller pensionerade äldre släktingar. De syftar till att vinna stöd hos ungdomen för en våg av nyliberala reformer, genom att få oss att tro att det ligger i vårt intresse att riva ner våra föräldrars fackliga rättigheter och pensioner så att vi kan tävla med dem om de allt mer sällsynta jobben.

Den verkliga anledningen till att de europeiska ledarna plötsligt är så bekymrade är att de är skräckslagna inför utsikten till sociala oroligheter. Som New York Times nyligen rapporterade är det ”tydligt att beslutsfattare är allvarligt oroade över att miljontals frustrerade unga jobbsökare utgör ett lika stort hot mot eurozonen som statsskulder och svaga banker”. Vad de fruktar är alltså en kontinental ungdomsrevolt. Deras planer för att ”fixa” ungdomsarbetslösheten ska distrahera oss från problemets uppenbara klassdimension, och främja illusionen att den sociala krisen bara handlar om en rad ekonomiska problem som kan lösas utan radikal politisk förändring.

Den obekväma sanningen är att arbetslöshet är ett inbyggt element i det nyliberala svaret på krisen som förespråkas av EU och IMF. Det är i sig inget nytt. Noggranna analyser av skuldkrisen i Latinamerika har visat att det mest konsistenta och betydelsefulla resultatet av IMF:s reformprogram var att minska löneandelen i förhållande till företagens vinster. Till och med officiella IMF-studier medger att de orsakat högre arbetslöshet och lägre löner. En studie från 2011, Painful Medicine, slår också fast att den arbetslöshet som nedskärningarna orsakar ofta blir långvarig.

Med andra ord: att be om åtstramning utan ungdomsarbetslöshet är som att kräva åderlåtning utan blodförlust. Det är inte bara brutalt, utan i praktiken omöjligt. Åtstramning och arbetslöshet förstärker varandra. Den enda genuina ”lösningen” på arbetslösheten vore att bryta upp nedskärningspolitikens bojor och ställa in betalningarna av utlandsskulden. Detta är den reformistiska vision som Syriza driver i Grekland, och trots dess fantasilöshet har denna kvasi-Keynesianska väg mycket som talar för sig ur ett humanitärt perspektiv.

Så varför genomförs inte denna lösning? Kort sagt: därför att det skulle vara väldigt kostsamt för utländska långivare, som råkar kontrollera nästan alla av de kritiska resurserna i den globala ekonomin och därför har en oproportionelig förmåga att blockera den sorts lösningar som skulle gynna de arbetslösa. Så för att komma till ett läge där vi ens kan börja diskutera genuina ”lösningar” av ”problemet” med ungdomsarbetslösheten måste vi först konfrontera de finansiella maktstrukturer som står i vägen. Det kräver mer än en kontinental plan mot arbetslösheten. Det kräver ett radikalt brott med status quo.

Våra problem beror inte på en brist på uppfinningsrikedom. De beror på ett överskott av finansiell makt, koncentrerad i händerna på en liten grupp elitbankirer. Vilka typer av strategier kan möta de internationella kreditgivarnas strukturella makt? Hur kan Europas förtrampade ungdom någonsin drömma om att skaka om den finansiella ordningen? Det är frågan vi måste ställa oss idag.