Alla industrier finns i Stockholm City

Vad det nu kan komma sig

Det grämer mig

Så till den milda grad

Att jag måste resa till Stockholm stad

Stockholm City, Love Explosion, 1971

Sommarutställningen på Konsthallen är inriktad på Göteborgs lokala konstscen. Titeln på utställningen är lånad proggbandet Love Explosion. I sin låt Stockholm City från deras enda album konstaterade de problematiken med att allt centreras kring vår huvudstad. Fyrtio år senare är situationen densamma. I katalogtexten skriver Ola Åstrand, som curerat utställningen tillsammans med Konsthallens chef Mikael Nanfeldt, om centreringen kring Stockholm och att allt utanför huvudstadens gränser ses som perifiert. Vidare skriver Åstrand att konsten inte får det utrymme som den förtjänar i Göteborg och att tanken med utställningen är att visa hur dynamisk och vital stadens konstscen faktiskt är, och "att få Göteborg att ta sina kulturarbetare på lite större allvar och att de kulturansvariga kunde inse den rikedom och de resurser som finns i den kreativitet som ständigt pågår där."

Totalt är det 27 konstnärer som blivit utvalda att delta i utställningen. Det är svårt att se en tydlig linje eller tanke bakom urvalet, det är få konstnärers arbete som har beröringspunkter med varandra och som arbetar med likartad tematik. Däremot har man tänkt på att få en bra könsbalans, att få med flera generationer, och att olika konstnärliga metoder och medier ska vara representerade. På något vis känner jag att det inte spelar så stor roll vilka konstnärer som deltar, jag tänker mig att urvalet är gjort lite med hjälp av slumpen och att denna utställning är början på en tradition där man redan nästa år får ta del av ett helt nytt urval. Jag sympatiserar med Åstrands åsikt att närodlat är ett begrepp som kan gälla även kulturen; att det är viktigt att göda den lokala scenen och få den att frodas och växa. Kanske kan det även leda till att man slutar att ställa sig emot och jämföra sig med Stockholm. Kanske vore det mer givande att rikta blickarna mot Malmö som visar att institutioner och gallerier kan kombinera en stark lokal scen utan att tappa fokus på den samtida internationella konsten.

Att bedöma verken kvalitetsmässigt känns svårt. Det är lite svajigt måste sägas. Högt och lågt om vartannat. Men brokigheten känns logisk då det handlar om att låta ett tvärsnitt av stadens konstscen samsas inom samma väggar.

I det konstnärliga myllret fastnar jag framför Ulla Hammarsten McFaul verk Tea Party. McFaul har med nål och tråd broderat ett kvinnligt nätverk, bestående av namn som Frida Kahlo, Siri Derkert, Tove Jansson, Karen Blixen, Doris Day, vilket kan ses som en hyllning till dessa ikoner, samtidigt som de ger inspiration för kommande generationer. I hörnet i stora salen står Sara Lännerströms hembygge Sommarpalatset byggt av upphittat material. Det är en vacker installation som gestaltar vårt behov av att vara delaktiga och medskapande, eller är det helt enkelt en känga åt politikers oförmåga att lösa bostadsbristen?

Hur låter börsens svängningar? Konstnärstrion MonoMono, bestående av poeten Fredrik Nyberg, kompositören Lars Carlsson och cellisten My Hellgren, presenterar text/ljud/videoinstallation Alfabetet Undergången där de låter börsens fluktuationer utgöra grunden för det stycke som uppförs.

Mikael Nanfeldt utlovade i sitt vernissagetal att Konsthallen framöver kommer att stå för fler utställningar med konstnärer från Göteborg. Det känns lovvärt då det är av vikt att stadens institutioner lyckas förena ett internationellt fokus utan att glömma bort den lokala scenen. Min förhoppning är som sagt att Love Explosion blir till en årlig tradition. Att det finns ett sug efter den lokala konsten visade om inte annat besöksantalet på vernissagedagen.