Natten den 19 maj kunde man se Husby brinna via direktsända satellitbilder. Det var obeskrivligt och ofattbart att se och läsa om bilar och byggnader som brändes upp för att lämna en ny olöst historia bland politiker och samhällsvetare.

Under tiden oroligheterna pågick kom många människor utanför förorten i kontakt med fördomar och rykten som fortfarande befinner sig i djupet, fast bränderna har lagt sig och blivit ärrade sår för tårfyllda ögon och skrikande mammor som stod på balkongen och ropade in sina ungdomar.

Medierna beskrev området som farligt, riskabelt och besvärligt under de första nätterna, som var långa och känsliga. Ungdomsgäng sprang vilt omkring med stenar och skadliga föremål för att stoppa polisens invasion av förorten. Varför ungdomarna ser det som en invasion är för att tidigare, kvardröjande upplevelser som angrepp och överfall på familjen har skapat en hatisk och mörk bild av polisen hos många individer och samtidigt har varit grunden till familjens stora känsliga sår som uppstod långt före flykten till Sverige och huvudstaden Stockholm.

Ungdomarna som har flytt från nedskjutna stadsdelar utanför våra gränser har vuxit upp med en vi- mot dom-mentalitet på grund av polisens aggressiva eldgivningar som fortfarande är orsaken till miljontals onödiga dödsfall världen runt. De drabbades kvardröjande mentalitet är väldigt begriplig och förståelig. De har fått uppleva horribla saker som att se sina syskon, föräldrar, bybor och närmaste bli ihjälskjutna av militära insatsstyrkor och civila poliser utan någon vettig anledning och på ett väldigt oprofessionellt sätt, framför en panikslagen familj som får bära på ett nytt skrämmande minne tills döden är kommen.

Det är därför ungdomarna väljer att protestera på ett urtida sätt, med stenar och andra tillhyggen, när en chockartad händelse inträffar i likhet med det som händer i Damaskus, Istanbul och Tunis just nu. Där nationella insatsstyrkor stormar byggnader och tömmer magasinet mot civilklädda människor, kallblodigt och lugnt.

Ungdomarna riktade enbart uppmärksamhetens strålkastare mot hela nationen och klargjorde att något hade gått snett, under skjutningen och efter skjutningen av den 69-årige man som avled av skottskador i sin lägenhet i Stockholmsförorten Husby.

Få se nu. När jag häromdagen valde att titta på debatten mellan Rami Al-khamisi och justitieministern Beatrice Ask blev jag väldigt förvånad och väldigt besviken på en av våra viktigaste och mest framstående politiker vid namn Beatrice Ask. Under programmet fick Ask frågan ”Kommer du besöka Husby?” av programledarna. Svaret blev darrigt men innan det fullbordades inflikade Al-khamisi från Megafonen att ”Folk vill träffa henne.” Asks slutgiltiga svar blev ”Ja, jag träffar många människor. Men däremot behöver jag inte stå framför medias kameror stup i kvarten, utan det finns också ett arbete att göra, som är långsiktigt,” innan hon avslutade den utdragna meningen.

Beatrice Ask har varit justitieminister i nästan sju år. Under åren har hon blivit en av de mäktigaste personerna i landet och i dag är hon en av våra främsta politiker inrikes och även internationellt. Vi känner också igen henne genom Jonas Hassen Khemiris långa brev ”Bästa Beatrice Ask,” som publicerades i Dagens Nyheter och blev en av våra mest delade svenskspråkiga texter någonsin. Däremot känner vi inte igen henne för goda långsiktiga lösningar eller ett lärorikt arbete som hon tydligen har jobbat med i sju år utan att redovisa.

Efter debatten kände jag mig förföljd, självklart var det inte av Beatrice Ask utan av mitt eget förnuft. Jag kände att vi hade glömt något, något som försvann tillsammans med dimman och blev oberättat. Det var våra hjältar, förortsmänniskornas goda insats som ritades över och glömdes.

Under alla oförglömliga nätter stod det om brinnande bilar, våldsamma upplopp och om en oönskad svensk förvandling i förorten. Men samtidigt som ”förvandlingen” och de våldsamma upploppen pågick var förortsbor ute för att sprida ett lugn och ett gemensamt initiativ som skulle dämpa situationen. Vilket det gjorde, utan ett politiskt stöd från toppskiktet.

Vi har eldsjälar, föräldrar, strateger, pizzabagare, organisatörer, taxichaufförer, korvgrillare, komiker, läkare, forskare, syskon, glädjespridare, poeter, debattörer, arbetslösa, förebilder, ikoner, studerande, positiva vägledare, chillare, fantaster, brandmän och många fler att tacka istället, för ett oerhört starkt jobb och för en fenomenal insats under kravallerna.

I dag har det gått mer än tre veckor, sedan upploppen i Husby startade och blev till världshistoria. Beatrice Ask har varken besökt den nu lugna förorten eller redovisat sitt arbete som har tagit sju långa år att jobba med hittills. Frågan är: När får vi läsa om din lösning Beatrice Ask?

Tills dess får vi applådera åt förortshjältarna. De riktiga hjältarna.