Ni vet alla hur det låter, introt till en av 1960-talets mest kända låtar och signaturmelodin till Summer of Love, med texten som fick Ed Sullivan att se rött. Light my fire med The Doors. Ray Manzarek, han som enligt egen utsago fick hjälp från änglarna med den klassiska orgelslingan, har nu bosatt sig permanent bland dessa änglar. Han dog den 20 maj, 74 år gammal.

Kvar bland oss dödliga finns nu bara halva The Doors: gitarristen Robby Krieger och trummisen John Densmore. Jim Morrison, mest känd i ”den fyrsidiga diamanten” som Manzarek kallade dem och som bildade bandet med densamme på stranden i Venice, Los Angeles 1965 dog som bekant 1971, 27 år gammal.

Kvar på jorden finns också den schism som rörde runt bland de då kvarlevande i ”världens mest demokratiska band” under några år på 2000-talet. På ena sidan stod John Densmore och Jim Morrisons efterlevande, på den andra Ray Manzarek och Robby Krieger. Anledningen? Olika uppfattningar om demokratin i detta demokratiska band och frågan om vilka som har rätt att kalla sig The Doors. Densmore har gett sin bild av processen i sin bok The Doors unhinged. Jim Morrison’s legacy goes on trial som kom ut för en dryg månad sedan. Densmore berättar personligt, och naturligtvis vinklat, om hur han ser på bandet och rättsprocessen.

Bakgrunden är den relativt unika policy som bandet hade. Alla fyra hade lika mycket att säga till om och delade vinsten lika. De flesta låtarna krediterades också till alla. Den som kom på idén var Jim Morrison, som råkade vara den som skrev flest låtar. Men att bli upphöjd till rockgud redan under sin livstid är inget han ska ha eftersträvat. Vid ett tillfälle tillrättavisade han en presentatör som inför en konsert introducerade bandet som ”Jim Morrison och The Doors”. Morrison skällde ut presentatören och fick honom att gå ut och presentera dem som The Doors och inget annat.

Alla beslut skulle vara gemensamma och varje medlem hade vetorätt. Att det verkligen betydde något och inte bara var tomt prat blev tydligt när de fick ett erbjudande om en rejäl summa pengar för att ha med Light my fire i en reklamfilm för Buick. Jim Morrison gick inte att få tag på. De andra trodde att han skulle vara med på det och sa ja. När han fick veta det blev han minst sagt rosenrasande. Han hotade att ta en slägga och demolera en Buick på scen om dealen gick igenom. Det gjorde den inte. Därefter bestämdes det att de aldrig skulle tillåta att deras musik användes i reklamsammanhang.

Under åren har The Doors inte saknat saftiga reklamerbjudanden, men svaret har konsekvent varit nej. Tills för några år sedan. Ray och Robby började vackla och ville säga ja till ett antal miljoner. John sa nej. Det vore enligt honom att gå emot allt Jim Morrison stod för och att vanhedra hans minne. Dessutom behövde de inte pengarna.

Bråk, stämningar, rättegång. Den senaste gången de stod i en rättegångssal tillsammans var förmodligen i Miami 1970. Då vittnade de för Jim Morrison och intygade att han inte hade visat några otillbörliga kroppsdelar på scen.

I fallet Densmore-Morrison estate vs. Krieger-Manzarek vann de förstnämnda och det blev inga reklammiljoner. En deal är en deal och den som gjordes mellan fyra unga idealister i mitten av 1960-talet gäller än.

Om Ray Manzarek och John Densmore skildes som ovänner vet bara de. Men efter rättegången sa sig John Densmore fortfarande hysa kärlek och respekt för Ray Manzarek, som han kallade en musikalisk broder. Han har också sagt att de så smått hade tagit upp kontakten igen och hoppades att de kunde ses som vänner och kanske jamma lite.

Men det dröjer nog ett tag. Nu återförenas istället Ray och Jim i den eviga replokalen.