En bil kör förbi, stannar några meter framför mig och blinkar med bromsljusen. Två män tittar ut genom den nedvevade rutan. Den ena frågar vad jag gör, kan han hjälpa mig med något, kanske vill jag följa med dem?

Angie går fram och pratar med dem. Säger att jag inte vill, att de får komma tillbaka en annan gång.

Hon har gått här i fyra år nu. Några kvällar i månaden kommer hon hit ”när det verkligen kniper” och pengarna till mat och cigaretter tagit slut.

Förutom Angie och jag, är trottoaren tom. Men medan mörkret lägger sig över de öde industrikvarteren tätnar trafiken av män i bilar.

– Jag känner mig aldrig rädd men skamkänslorna och äcklet av att behöva sjunka så lågt att sälja sig försvinner aldrig efteråt, berättar hon.

Första gången minns hon inte riktigt. Hon var hög och pank. En äldre man kom fram och erbjöd henne 1 000 spänn om hon följde med honom hem.

När hon några år senare bodde på ett boende för hemlösa kvinnor drogs hon med i svängen.

– De andra var ute några timmar och kom hem med massa pengar. Jag frågade vad de gjorde och de berättade att det bara var att gå ner på gatan och ställa sig. Det var ett enkelt sätt att tjäna pengar på.

Ofta är trottoaren tom på kvällarna berättar Angie. Rusningstrafiken på den här gatan infaller vid lunchtid.

– Då är det många kvinnor här, folk kommer hit på lunchrasten för att få sig ett ligg.

Genom åren har Angie blivit duktig på att läsa av olika män. Känner hon sig osäker tackar hon nej, eller ber dem betala i förväg för att inte bli lurad. Några gånger har hon råkat riktigt illa ut, som när hon lämnades naken och misshandlad i en tvättstuga och när hon blev hotad med en pistol, men ofta går det bra, berättar hon.

I kväll behöver hon bara femhundra kronor, så det räcker att hon följer med en person. Angie har aldrig varit i kontakt med någon prostitutionsgrupp eller med polisen och säger att hon aldrig har pratat med någon om sin situation.

– Jag har sett polisen här ibland. Men vad gör det. Jag förstår inte hur det kan vara lagligt att sälja, men olagligt att köpa.

Själv hade hon slutat om hon riskerade att åka dit för det. Hon har inget missbruk längre och skulle gärna lägga av om bidraget hade räckt till. Framtidsplanen är att starta ett eget företag inom det hon är utbildad till.

– Men som det är nu är detta enda utvägen för mig att skaffa pengar. Jag är inte arbetsför och kan inte få något jobb. Men om några år går skuldsaneringen ut och då vill jag starta eget företag. Om de ska hjälpa oss är det genom att ge oss pengar så att vi slipper stå här, för jag pallar det inte, säger hon.