KULTURDEBATT: Husby

1 maj 2013 i Biskopsgården, Göteborg. Organisationen Pantrarna skruvar upp volymen på förortens röster. Det är Speak your mind-festivalen och publiken uppmanas gång på gång att stå upp för sina områden. Artister och talare pratar miljonprogram, kärlek och solidaritet. Mellan publikens huvuden ses Syster Sol, poeten Mustafa Kibar och den amerikanska hiphopgruppen Dead Prez.

Ett inbrott i bilden av förorten som kriminell och apatisk. Inga bilbränder behövs denna kväll för att sätta orten på kartan.

Johanna Langhorst beskriver i boken Förortshat ett Sverige där en kniv skurit ut delar av landet och placerat dem utanför samhället. En borgerlig valkampanj sätter fokus på de som lever i utanförskapet. Langhorst skriver: ”Kanske borde vi sluta tala om 'utanförskapet' i vissa grupper och istället börja diskutera hur andra grupper använder sig av 'utestängning'?”

19 april 2013 i Husby. Megafonen och andra föreningar från området bryter sig in i Järvalyftets planering. Planen för en satsning värd 200 miljoner kronor låg på bordet. Planen var att avskaffa trafikseparering i stadsdelen – och därmed skapa möjligheter till möten mellan hårda bilar och mjuka barn. Inbrott i form av ockupationer, manifestationer och debattartiklar lämnar ett tryck starkt nog att bryta makthavarnas pennor. Megafonen skriver på sin hemsida: ”Järvalyftets planer på att fucka upp våra gator och broar har dragits tillbaka.”

En person som ligger är mer sårbar än den som står. Langhorst förklarar hur de utestängdas stigma skapats i beskrivningar de inte kan känna igen sig i. Beskrivningar gjorda av den som behöver måla upp det onormala för att själv verka normal. Att skaffa sig ”någon att kliva på i hierarkin”. Istället för solidaritet eller åtminstone ömhet, blir förortshatet bränsle på elden.

3 april 2013 på Risingeplan i Tensta. Lokaltidningarna skriver om bilbränder som kopplas till ett klottrat krav: ”SÄNK HYRAN”. Personal från fastighetsbolaget Tornet blir hotade, bolagets lokaler utsätts för ett brandattentat. Området där boende i många år klagat på Östermalmshyror och fuktskadade lägenheter är plötsligt i blickfånget. Brändernas utbrott blir en chans till inbrott då journalisterna kommer för att skriva om skadegörelse och mordhot. Ungdomar organiserar sig i gruppen de profetiskt kallar Risingeplans framtid. De tar medierna vid hornen, möter journalisterna med egna mikrofoner och försöker vrida deras uppmärksamhet mot de grundläggande problemen.

Att sparka på någon som ligger ner är inte försvarbart. Göran Wendel, vd för Tornet, beskriver ungdomarnas protester som något polisen måste hantera. Husen på Risingeplan och i liknande områden, som Bredfjäll i Hammarkullen, har sedan utförsäljningarna begränsats till pjäser i bolagens monopolspel.

Langhorst skriver: ”Somliga medborgare kan man välja att helt stänga ute.” Men ett enat folk fanns inte med i spekulationsplanerna. Protesterna på Risingeplan tvingar efter ett par veckor Tornet att skrota investeringar värda miljoner.

Februari 2013 i Alby, Botkyrka. Kommunen vill sälja 1 300 lägenheter på Albyberget, utan att de boende blivit tillfrågade. Beslut bakom stängda dörrar, folkets röster räknas inte längre. Kampanjen Alby är inte till salu kräver en folkomröstning. 6 000 namn blir en kofot in i demokratin. Ett inbrott riktat mot politikens stängda rum, där allt är till salu. Kampanjen skriver i Aftonbladet: (13/3–13): ”Det är svårt att komma igenom allt brus och alla bilder som klistras på oss. Men vi vill att ni lyssnar.”

Avskaffandet av välfärden. Ett område som Hammarkullen skulle inte vara sig likt utan återkommande protester. Badhuset, fritidsgården och biblioteket, alla har de varit nedläggningshotade. Striden i förorten blir ofta en defensiv kamp i ständig repris, men de senaste åren har kampen blivit mer organiserad.

Kampen är nu rotad i en ungdomsgeneration utestängd från jobb, egna lägenheter och utbildningsplatser. Attityden från samhället har hårdnat. Det är ditt fel om du inte lyckas, om du inte kan flytta. Langhorst skriver: "Ibland tänker jag att Tensta är som horan på skolgården. Den där tjejen som alla vet allt om, just för att de inte vet någonting.”

Det är lätt att se att allt inte är bra, att allt inte är rättvist och att allt inte är vårt fel när man tittar ut från fönstren i våra områden. En känsla av att vara instängd i en verklighet och bli beskylld för att vara ansvarig. Genom utestängningen tjänar bostadsbolag pengar och partier vinner riksdagsval. Avståndet till politikerna växer.

Där utestängning existerar krävs inbrott i demokratin. I ljuset av bilbränder och protester syns sprickorna i folkhemmets ytterväggar. Langhorst tittar på en lägenhet i Risingeplan och skriver: ”Inne i lägenheten var det inte mycket bättre. Tapeterna var gamla och sönderrivna på sina ställen. Båda badrummen luktade mögel.”

13 maj 2013 i Husby. En 69-årig man blir skjuten till döds av polisen. Nyheterna kring händelsen är inte mer än enkla kopior av polisens pressmeddelande. Rapporterade av journalister som aldrig varit på plats. Husbyborna ser igenom mediernas brist på källkritik. Oklarheter kring polisens agerande väntar ännu på granskning. Nödvärn, dråp, vållande till annans död eller mord?

En vecka går innan ett 30-tal ungdomar får området att brinna. Expressens rubriker talar om hundratals brända bilar. Det saknas aldrig plats för brinnande bilar. Den organiserade kriminella polisbrutaliteten som boende i Husby utsätts för är av lågt intresse.

Batongslag, kränkningar och knytnävar i samband med polisinsatsen kommer inte ens i andra hand i rapporteringen. Rörelsen Megafonens ord bryter genom natten: ”Detta är absolut INTE en slump, ett isolerat upplopp.”