Synpunkten


Petra Revenue
Fria Tidningen

Har en amputerad kroppsdel själ?

En släkting till mig har amputerat ett ben. Du förstår. När jag var liten brukade jag tänka på hur det skulle vara att amputera en kroppsdel. Vem skär av den? Vad händer med den amputerade delen egentligen? Begravs den bakom amputeringssalen? Längtar det avhuggna benet efter sin tvilling? Har en amputerad kroppsdel själ? Kan den sörja att den inte får vara en del av storkroppen mer? Stoppar man upp de obrukbara lemmarna? Används de i forskning? Sätter man möjligtvis ihop en arme av Frankenstein-lapptäcken-människor i smyg?

Nu är jag vuxen. Då förändras fokus. Man talar inte om de tvångstankar ett sådant här ingrepp kan innebära. Man tänker på vad som händer med människan som utsätts för ingreppet. Mer än på det förlorade köttet.

Den direkta anledningen till just denna amputation var en djup infektion i ett sår. Ett så kallat liggsår som uppkommer om man sitter eller ligger för länge i samma ställning. Det är ett svårt problem. Jag vet för jag har själv arbetat som vårdbiträde. Sjuksystrarna fick kämpa med att få envisa sårkanter att läka ihop. Utan blodcirkulation är det svårt. Min släkting sitter i rullstol. Förutom infektionen låg hon tre veckor med brutet ben hemma i lägenheten innan någon tyckte det var dags att titta närmare på elefantsvullnaden. Hon har hemsjukvård och hemtjänst dagligen. Det är andra gången det händer. Att min släkting ligger med brutet ben i flera veckor alltså. Första gången trodde jag inte min mor när hon påpekade: Jag tror hennes ben är brutet. Knät är stort som en fotboll.

Jag trodde min mor överdrev trots att hon inte är lagd åt det hållet. Tvärtom, jag kommer ifrån en familj som i generationer varit övertygade om att läkarna har svar på det mesta. Sjukhus är ställen som räddar livet på en. Inte tvärtom. Jag sa till min mamma att det är inte möjligt, i Sverige, att sjukvårdspersonal kommer flera gången om dagen och ingen kan se att benen har gått av. Jag tror jag ser benpipan genom huden, sa min mor. Det är blått och rött långt upp på låret.

Jag har själv genomgått en mindre operation på ett av de sjukhus min släkting forslats mellan. Personalen var underbar. När jag kände mig deppig efteråt ringde läkaren och förklarade sorgeprocessen. I mitt fall var det en liten livmoder som skulle kastas bort. Den gjorde ingen nytta längre, eftersom jag är för gammal för att föda fler barn. Det var inte som om jag förlorat ett ben precis. Ändå fick jag den där speciella omtanken. Det handlar om kvinnlig identitet, sa läkaren.

Ingen tycks dock bry sig om min släktings benlösa identitet. Det bekymrar mig. När någons benlösa identitet inte uppmärksammas undrar man varför. Om samma person fått ligga med brutet ben i tre veckor innan amputationen kan det hända att man blir jävligt förbannad. Man kan också börja begrunda det faktum att man bemöts väldigt olika i vården beroende på i vilket läge man kommer in i själva apparaten. Det spelar ingen roll om den är privat eller offentlig – det går alltså inte att reducera debatten till vem som betalar ut lönen till personalen i varje enskilt läge.

I skådespelarvärlden talar man om lågstatus och högstatusbeteende. Det finns övningar där man utforskar hur man blir behandlad om man intar en hög eller en lågstatusposition genemot dem man möter. Det går genom kroppshållning, klädsel och språkbruk att förändra hur folk integarerar med dig. Jag vet, det är inga revolutionerande nya tankar jag bidrar med i mina krönikor. Inte heller denna insikt kommer att sparka in några öppna dörrar. Det är en reflektion som blivit akut i och med situationen. Min släkting har ett tufft förflutet. Det syns på henne. Men de senaste tio åren har hon inte gjort något annat än kämpat för att överleva. När man ska amputera ett ben tänker man inte på hur man för sig, om du förstår vad jag menar. Har man legat med brutet ben i tre veckor utan att få hjälp av personalen ropar man inte HURRA när ambulansen bromsar in utanför dörren, man tänker snarare LÅT MIG VARA! Ens spontana reaktion är inte att kallprata dramatik eller politik, vilket jag gjorde när jag skulle opereras. Jag var snyggt klädd också. Du vet att jag alltid förespråkar ett snyggt läppstift.

Det är alltid svårt att avsluta en krönika med retorisk elegans. Särskilt när man bestämt sig för att driva fallet vidare. Man kan anmäla vanvård och ”felbehandling” till diverse instanser. Vi försökte sist min släkting låg med brutet ben, men då förlorade vi fallet, trots att vi hade journaler. Sjukvården skyddar sig själv – och eftersom vi varit tydliga med att detta inte kan fortgå, sluter försvaret upp i vitklädda led. Tänk dig själv konsekvenserna om sjukvården erkände, att den i vissa delar helt enkelt inte fungerar. Eller ska vi säga prioriterar. Min släkting är inte den enda.

Fakta: 

Petra Revenue

Författare och dramatiker, fristående krönikör för Fria Tidningen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

På andra sidan leendet

Jag vill börja den här krönikan med att tacka för feedbacken jag fick efter den förra. Texten jag skrev om min pappas död och buddistiska begravning. Om byns stöd och om hur jag blev av med min dödsskräck. Jag har fått massor av glada mail. Tack.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

När berättelsen brister

En ung man kliver in på en biograf och påstår att han är antagonisten i berättelsen på duken. Han är hjältens, som vi alla identifierar oss med, största fiende. Han är Jokern, en sadistisk psykopat med vrickad humor, som med ett sönderskuret ansikte deformerat till ett evigt flin är kapabel till vad som helst för att förgöra Batmans goda uppsåt.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Vad gör en image stötande?

40 procent fler kvinnor ser positivt på att skönhetsopera sig nu än för två år sen. Det är de nya mindre korrigeringarna som blivit populära, som botox och filling. Du vet, de där justeringarna som gör att de behandlade får det där säregna utseendet.

Fria Tidningen

© 2026 Fria.Nu