Han dödar tolv personer, som inte hör till berättelsen utan bara tittar på den. Biobesökare som inte tar historien bokstavligt utan tittar på den som underhållning. Linjen mellan ”den verkliga världen” och fiktionen har suddats ut. En ung man förstår inte längre i vilken berättelse han befinner sig, och vilken roll han spelar i den.

Flera av mina krönikor handlar om personlig fiktion. Jag är intresserad av hur vi beskriver oss själva och hur vi kommunicerar den berättelsen. En av mina tidigare texter handlade om Facebook till exempel, vilket utomordentligt forum det sociala forumet är för att snabbt presentera sig själv som en någorlunda trovärdig karaktär. En del av oss ser sig själva som superhjältar, andra som martyrer, eller offer, beroende på öde, bakgrund och läggning. Vårt gemensamma historieberättande bygger till stor del på att vi identifierar oss med hjälten – eftersom de flesta anser sig vara en god människa, one of the good guys. Vi har, förutom vårt eget drama, en gemensam nutida historiebeskrivning som vi delar med våra medmänniskor. Ett gemensamt öde som vi bearbetar med konst, böcker och film. Eller hur? Min poäng har varit att man inte ska ta sin berättelse alltför bokstavligt.

För vad händer om man tror att ens egen version är absolut när berättelsen inte bär utan brister? När någon inte speglar sig i hjälten utan bestämmer sig för att vara skurken istället?

Jag har naturligtvis inget svar på detta, men läser om arketyper i skuggan av katastrofen och får tankar jag vill dela. Arketyper är ett begrepp som både psykologin och författare använder sig av. Några representativa arketyper som återkommer när man bygger drama är till exempel ”urmodern”, ”den gamle mannen”, ”den evige ynglingen”. ”Hjälten” och den mörka sidan, kallad skuggan. Dessa arketyper är ”inbyggda” i människors psyken överallt, och är, enligt Jung, som myntade begreppet, en anledning till att man kan finna liknande ingredienser i sagor, folktro, legender hos kulturer oberoende av varandra.

Det finns en fara med att identifiera sig för hårt med en enda arketyp, individen riskerar då att börja leva sitt liv med falsk identitet. Om man identifierar sig med de omedvetna delarna av psyket som innehåller ”oattraktiva” egenskaper skapas ett slags fiktivt storhetsvansinne. Den person som gör detta försätter sig sen i situationer där han eller hon kan ställa till stor skada, eftersom hon eller han tappat greppet om just vilken berättelse hon befinner sig i.

Vad kan man då ta med sig av detta? Jo: vi bär alla dessa arketyper inom oss. Och förutom att skrota ”rätten att bära vapen” i alla länder omedelbart, vilket inte är trovärdigt i vår gemensamma berättelse – av någon anledning som jag inte förstår – är det viktigt att medvetandegöra skuggan både i oss själva och i våra berättelser så att historierna hjälper, inte stjälper.