Island framstod för många systemkritiska debattörer som det närmaste man kunde komma ett föregångsland under finanskrisen. Först tvingade demonstrationer och kravaller – de första på årtionden med omkring ett halvdussin skadade – bort det regeringsparti som uppmuntrat de vidlyftiga spekulationer som satt ölandet i skuld. Därefter följde en rad radikala åtgärder som varit otänkbara i vilket annat europeiskt land som helst.

Den isländska regeringen lät banker som spelat bort sig gå i konkurs och förstatligade dem. Flera bankchefer och den tidigare statsministern åtalades, och två folkomröstningar sade nej till att ersätta utländska fordringsägare. Regeringen lät en församling av vanliga medborgare dra upp utkast till en ny grundlag och idéer om direktdemokrati via internet florerade. Till råga på allt beordrade en isländsk domstol lokala betalningstjänster att öppna Wikileaks donationskonton.

Men när islänningarna gick till val i slutet av april röstade ändå en majoritet på antingen högerpopulistiska Framstegspartiet eller det konservativa Självständighetspartiet, samma partier som hade makten under åren före den finansiella katastrofen.

”Trots de muntra kommentarerna i internationella media med Island som något slags underbarn i ekonomisk återhämtning – som ofta är vilt överdrivna – är faktum att den sittande regeringen har misslyckats med att leva upp till förväntningarna”, konstaterar debattören Alda Sigmundsdottir i The Guardian.

Den sittande center-vänsterregeringen hade den otacksamma uppgiften att hantera en ekonomisk härdsmälta. Men det fanns också mindre radikala, och utomlands mindre uppmärksammade inslag, i dess politik: den accepterade lån, med tillhörande krav, från IMF. Och den fortsatte att driva ett EU-medlemskap, numera en impopulär linje.

– IMF tvingade regeringen att driva igenom hårda nedskärningar, som kostade mycket stöd. Socialdemokraterna har alltid varit det EU-positiva partiet, en politik de gjorde till regeringens mot motståndet från krafter längre till vänster, och som de har hållit fast vid trots att opinionen svängt och det kostade röster, säger journalisten Lowana Veal som följer den politiska utvecklingen på Island.

Valets stora vinnare, Framstegspartiet, har en starkt nationalistisk och högerpopulistisk framtoning, även om invandring spelar en betydligt mindre roll för dess budskap än för motsvarande partier i andra europeiska länder. Partiet är starkt EU-kritiskt och vill istället utveckla banden med andra delar av världen. I synnerhet Kina som gjort betydande investeringar på ön och som Island nyligen slöt ett frihandelsavtal med, det första i Europa.

– Vi tror att Europa har gått in i en historisk nedgångsperiod, förklarade partiledaren och trolige nye statsministern Sigmundur David Gunnlaugsson.

Efter krisen har Framstegspartiet också övergett sin tidigare finansvänliga hållning. Istället förespråkar partiet nu att beslagta utländska investeringsfonders frysta medel och genomföra en 50-procentig nedskrivning av alla huslån. Partiet har hela tiden varit stark motståndare till att ersätta utländska sparare i de konkursade isländska bankerna.

– Framstegspartiet förespråkade att driva Icesave-konflikten (om de utländska besparingarna) till internationell domstol, ett mål få trodde att Island skulle vinna. Att landet faktiskt gjorde det, tillsammans med förslaget om nedskrivna lån, har gjort partiet mycket populärt på senaste tiden, förklarar Lowana Veal.

Själv är hon kritisk till huslåneförslaget.

– Att skriva ned alla lån med samma procentsats gynnar de som köpt stora hus, det vill säga de rikaste, menar hon.

Piratpartiet fick in tre representanter och blev därmed det första piratparti att nå det nationella parlamentet i något land. Även direktdemokratiförespråkarna Ljus framtid fick mandat. Men de flesta av de hela 15 partier, flertalet nyskapade, som ställde upp i valet hamnade under gränsen på 5 procent.

Vad hände då med de radikalare rörelserna?

– För mycket splittring, för mycket internt käbbel, för mycket prat, prat, prat i all evighet, och att de inte lyckades få särskilt mycket uträttat, ledde till att många blev besvikna på dem, säger Lowana Veal.

Island har stora resurser i vattenkraft och jordvärme, långt mer än vad landet behöver. Men eftersom elektricitet svårligen låter sig exporteras från en ö har enda sättet att utnyttja dem varit via energiintensiva industrier, som aluminiumverk. Den nya högerregeringen väntas driva på den utvecklingen, trots att opinionsundersökningar visar att en majoritet av islänningarna är motståndare till installerandet av nya kraftverk och tunga industrier. Den nyvalde Brynjar Nielsson från Självständighetspartiet väckte upprördhet när han kallade ett av de vattendrag som hotas av ett planerat dammbygge för ”en rutten göl”.

Den nya högerregeringen väntas också försöka sänka den föreslagna nya grundlagen, som bland annat innebär ett förbud mot privatisering av hittills offentliga naturresurser. Det är inte klart om den kommer att försöka återprivatisera förstatligade banker – i så fall ett mycket kontroversiellt projekt. Självständighetspartiet gick till val på omfattande skattesänkningar för att lätta bördan på hårt ekonomiskt pressade islänningar.

– Men det är det här som är deras problem, att deras ekonomiska politik är helt orealistisk, den går inte ihop. Självständighetspartiet kan inte backa från sina skattesänkningar, och Framstegspartiet kan inte backa från sina lånenedskrivningar. Men vart och ett av förslagen är svåra att finansiera, och tillsammans omöjliga. Det är därför regeringsbildningen är så besvärlig. Det är fortfarande bara ledarna som förhandlar, diskussionerna ute i partierna har inte ens börjat, säger Lowana Veal.