Vattenfall kräver ersättning från den tyska staten för beslutet att avveckla kärnkraften. Det gör Vattenfall genom den internationella skiljedomstolen ICSID. Det påstås handla om en ersättning på omkring 30 miljarder kronor. Det här är en fråga med många baksidor. Det är begripligt att ett företag inte vill avstå från framtida avkastning av gjorda investeringar. Men hur långt ska den viljan respekteras? Om man investerar i en dödsbringande teknologi, som efter stenhård lobbyverksamhet och falska eller hårt vinklade riskanalyser blir accepterade av myndigheterna, ska då landets befolkning för all framtid vara låst av det?

Centerpartiet besitter näringsministerposten, som ju ytterst är ansvarig för vad Vattenfall har för sig. Hur tydligt är det inte var Centern har hamnat i sin gamla hjärtefråga?

Och hur rimmar detta med Centerns tanke på att kärnkraften ska avvecklas genom att den får ta sina egna kostnader fullt ut? Något som inte heller verkar trovärdigt eftersom man talar om en försäkringsnivå på 12 miljarder kronor, att jämföra med de enormt mycket högre kostnader som redan har lagts ner i Fukushima. Om staten ska in och kompensera avvecklingen kan ju bolag chansa vilt och får då ta måttligt med risker.

Snart kommer väl en räkning från oljebolag för höjning av koldioxidskatten, från kärnkraften för skatt på el och så vidare. Skogsbolagen ska väl ha kompensation för den, i och för sig mycket ringa, hänsyn de behöver ta till nyckelbiotoper. DDT- och freonproducerande företag borde väl ha kompenserats med många miljarder. Konventionellt jordbruk med miljögifter, djurindustrier, minkfarmer, producenter av giftiga barnleksaker, farliga mediciner som visat sig skada mer än hjälpa, ja nästan allt som vårt samhälle har byggts kring kan förorsaka saftiga räkningar till oss skattebetalare.

Avveckling av vårt försvar i pacifistisk anda skadar försvarsindustrin. En friskvårdssatsning skulle absolut skada både Astra-Zeneca och bantningskonsulter. Förbud mot vinstsyften i skolan kan "oförskyllt" förstöra för många aktieägare.

Demokratin måste få råda. Även om det svider. När stater ingriper på godtyckliga grunder mot storägarna bör den frågan redas ut i demokratiska processer och inte i skiljedomstolar. Det är inte självklart att befolkningen vill missgynna sitt näringsliv bara för att djävlas. Folk måste få utvärdera argumenten för och emot. Det är det som kallas demokrati. Multinationella företag kan ha svårt att förutse vilka politiska processer som kan råda i de olika delar av världen där de agerar, men det är en risk de rimligen får ta. Kanske skulle Vattenfall ha följt debatten i Tyskland. Så oväntad var väl inte utvecklingen. Man kan inte skylla på att Fukushima var en osannolik händelse eller att den var långt bort, för även Vattenfalls ledning borde kunnat inse att folkviljan i Tyskland är vaken för hot.

I förlängningen behöver alla aktörer inse att vårt klot måste återställas till hälsa och ekologisk balans, utan tillförsel av gifter och plutonium, utan överskott av koldioxid, där fiskarna kan leva i sina naturliga miljöer liksom vargar och rådjur. Begränsade resurser skulle användas i mycket långsam takt om alls. Då skulle så enorma skadeståndskrav kunna resas mot folkviljan att det skulle behövas resurser från flera planeter för att betala. (Bara inte Vattenfall investerar i dem också.)