Jag bytte jobb för ett tag sedan. Från universitetslärare till utvärderare av kommunala projekt. Det bästa med jobbet som universitetslärare var mötet med alla dessa smarta, nyfikna, engagerande och öppna studenter. Lärde de sig hälften så mycket av mina föreläsningar som jag lärde mig av dem så är jag nöjd.

Vissa möten var särskilt inspirerande, till exempel de med studenter som hade behov av någon sorts anpassning för att klara sina studier. Det kunde handla om syn- eller hörselnedsättningar, dyslexi eller social fobi. Det fanns knappt en kurs som inte hade minst en student med behov av tillgänglighetsanpassning. Ofta innebär funktionsnedsättningar, trots anpassning och hjälpmedel, att personen i fråga måste jobba hårdare. Påminna föreläsare om att skicka ut Power Point-presentationer i förväg, be vänner korrekturläsa texter, påpeka för seminarieledaren att det inte är någon bra idé att prata med handen för munnen. Och så vidare. Även om jag ibland kunde drabbas av det orättvisa i detta extraarbete och min oförmåga att ge studenterna den anpassning de behövde var det otroligt inspirerande att se dem brinna för sina studier och kämpa på. En sak lärde jag mig bortom allt tvivel: dyslexi är i sig absolut inget hinder för akademisk prestation.

Nu har jag lämnat universitetet och jobbar som utvärderare. Mest utvärderar jag sociala projekt i kommunal regi och i tidens arbetscentrerade anda handlar de ofta om olika insatser för arbetslösa. Jag kan utan att överdriva säga att dessa möten lärt mig långt mycket mer än jag någonsin lärde mig i jobbet som universitetslärare. Det har verkligen varit en resa från en av medelklassens absoluta bastioner till en värld som många har åsikter om men få egentligen känner till över huvud taget. Här har jag mött andra ungdomar – smarta, nyfikna, öppna och ofta helt utan hopp om framtiden. Även här ger mig dessa möten inspiration och kraft.

Även här finns människor med funktionsnedsättningar och det som gör att jag nu när jag sitter och skriver detta får tunnelseende av ilska är att dessa ofta aldrig erkänts, aldrig setts av någon och definitivt inte mötts av det stöd som skulle behövas. Jag har träffat ungdomar som bär på sin hörselnedsättning som en hemlighet. Som aldrig fått en hörapparat. Jag har träffat ungdomar i tjugoårsåldern som gått igenom hela det svenska skolsystemet och inte kan läsa och skriva. Jag önskar att jag överdrev. Jag önskar verkligen att jag skrev detta som en retorisk poäng. Det gör jag inte.

Jag har en granne som har en dotter på tio år. Föräldrarna har länge misstänkt att hon har dyslexi. De har tjatat på skolan för att få till en utredning. När inget hände polisanmälde de skolan. När inget hände bytte de skola. Men det är som min granne säger: nu kanske hon eventuellt, förhoppningsvis, om gud vill får hjälp, men hon är tio år nu. Fyra år av tjat i skolan och hemma. Fyra år av att inte fatta något. Vara dålig. Trög. Dum.

När det är upp till föräldrarna att välja skola. När skolorna i arbetarklassområden är sämre på att ge eleverna det stöd de behöver. När det är upp till föräldrarna att se till att barnen får hjälp och stöd. Det är då det blir så här.

En sak har jag lärt mig bortom allt tvivel: det är när dyslexi kombineras med ett klassamhälle som det går från att vara en väldigt lätt funktionsnedsättning till att bli ett enormt handikapp. En tragedi. Men bara för vissa såklart. Bara för vissa.