Min pappas föräldrastil beskrivs nog bäst som laissez-faire. Kanske har det att göra med att han själv blev föräldralös vid nio års ålder. Kanske var det för honom som för många andra som blir uppfostrade med aga: man vet att man inte vill slå sina barn men man vet inte riktigt vad man ska göra istället.

Saken är att det här med gränssättning aldrig riktigt varit hans grej. Det är nog därför jag minns så väl de få gånger han verkligen rättade mig, läxade upp mig eller helt enkelt blev besviken. Tre gånger minns jag. Tre lärdomar. Du ska få en av dem av mig om du lovar att ta hand om den.

Jag gick i högstadiet och alla klasser i min årskurs skulle göra var sitt spex. Jag vet inte alls hur lärarna tänkte – kanske ville de ha något att skratta åt (inte med) i fikarummet? Min klass bestämde sig för att driva med lärarna. Vår svensklärare hade tyska föräldrar och vi tyckte att det skulle vara roligt att porträttera henne som nazist. Information om detta läckte ut från repetitionerna och hon blev helt knäckt. Vi förbjöds framföra skiten och våra föräldrar blev informerade.

När mina föräldrar ville prata om saken tog jag fram min kaxiga tonårssarkasm med handen på höften: ”Vi skämtade ju bara! Hon har ingen humor. Och jag fattar inte vad det är som är så farligt – det verkar ju som att hon kanske HAR föräldrar som var nazister? Annars skulle hon väl inte ha reagerat.”

Pappa bara tittade på mig. Djupt besviken. Jag blev tyst och minns hur jag fick spänna musklerna i ansiktet för att hålla kvar den arroganta minen. Spänna armen för att behålla den slappa posen.

”Så gör man inte, Maria” sa han. ”Jag hoppas verkligen att det är som du säger och att det inte var meningen. Jag hoppas verkligen att du inte förstod att det skulle såra henne. Men det gjorde det. Det du ska göra är inte att försvara dig. Be istället om ursäkt. Förklara att det inte var meningen. Förstår du inte varför hon blev ledsen så fråga. Tänk på vad du kan göra för att det inte ska hända igen. Jag vill inte höra dig förminska andra människors reaktioner på vad du gör och säger.”

Jag har inte förstått hur ovanlig den lärdomen är förrän nu. Nu när vi i Sverige verkar definiera yttrandefrihet som friheten att säga vad man vill oavsett vad det får för effekt hos människor som lyssnar. Nu när vi på bred front bemöter människors vittnesmål om vad som får eller fått dem att må dåligt, vad som upprätthåller de maktstrukturer som begränsar dem, med att gå i försvarsposition och bedyra vår egen godhet – gärna invirat i ironier, hån och hot.

Det min pappa sa och det jag nu säger till dig är att det inte framförallt är intention som är det viktiga utan effekt. Att även snälla, trevliga och välmenande personer kan trycka ner andra, få dem att må dåligt, hålla dem på sin plats, förtrycka. Att när någon vågar visa sin smärta ska vi ta det som en chans att lära oss något om varandra och bli bättre. Alla kan inte veta hur det är att leva i Sverige som tysk efter andra världskriget eller som icke-vit 2013 men vi kan lyssna, lära och sen förvalta dessa berättelser på bästa sätt: genom att ändra på oss själva och därmed på samhället.