En man stapplar fram med rullator. Hans vänstra ben lyder bara motvilligt. Det är en kall dag i mars. Jag står i Berga Centrum i Linköping. Till vänster har Carema hemtjänst sina lokaler. Till höger finns Capio vårdcentral och lite längre upp apoteket Kronan. Alla tre ägs som bekant av riskkapitalbolag som skatteplanerar bort vinsten ut ur landet.

Den gamle mannen försvinner in i vårdcentralen. Han hade kunnat ta bussen till en annan stadsdel för att träffa en läkare som fortfarande arbetar inom det offentliga. Nu kan man ju välja vilken vårdcentral man ska gå till. Vilken typ av vård som ges är noga reglerad, liksom priserna. När det privata tagit över verksamheten som i det här fallet är dessutom både personal och utrustning densamma som tidigare.

Istället ägnar man sig åt något som Konkurrensverket kallar ”kvalitetskonkurrens”. Det handlar främst om att man ska göra "brukarna" nöjda med ”ett gott bemötande”. Den konkurrens vårdcentralerna sysslar med har alltså ingen likhet med vad vi i vanliga fall menar med konkurrens.

Att de privata apoteken delvis kan sätta andra priser tycks inte ha påverkat prisbilden. Det har i alla fall inte blivit billigare. Istället konkurrerar man främst med öppettider. Fast bara i större städer. De som inte vill handla av det privata apoteket i Berga kan åka tre kilometer in till Linköpings centrum för att hitta det närmaste statliga. Och om stadsdelens gamlingar inte är nöjda med Caremas omsorg kan de alltid flytta till ett område där det finns kommunal hemtjänst.

Så är det tänkt, men i praktiken tycks folk välja det alternativ som är närmast hemmet eller jobbet. Hur många har besökt olika vårdcentraler för att ta reda på var man får bäst bemötande?

Det är inte självklart att kundbemötande är ett vettigt mått på verksamheten. En läkare som nekar en patient piller uppfattas lätt som mindre tillmötesgående. En motsvarighet är betygsinflationen på friskolorna, vilken förmodligen har att göra med skolornas behov att bli omtyckta av elever och deras föräldrar.

En stor del av svenska folket är skeptiska till den nyliberala valfrihetsreformen. Men att riksdagen skulle bromsa eller riva upp privatiseringar är osannolikt. Alla politiska partier utom Vänsterpartiet kontrolleras av privatiseringsvänner. Precis som när det gäller Sveriges deltagande i Afghanistan försöker inga partier närma sig kritiska väljare för att vinna stöd i opinionen. De som vill bekämpa privatiseringarna har ingenting att hämta från riksdagspartierna.

Det är vanligtvis också svårt att använda sin nyfunna valfrihet för att undvika privatiserade tjänster. Jag handlar aldrig på privata apotek, men man kan inte förvänta sig att gamla och sjuka ska gå omvägar för att få sin medicin. Och att hålla barnen kvar i den kommunala skolan är en vacker gest men kanske inte rätt mot dem om skolan redan är helt segregerad. Och man kan inte begära att folk ska sätta sina barn i en kommunal skola som är mindre generös med betygen än de privata.

Men det finns en möjlighet att vända marknaden mot privatiseringsfanatismen. Vårdcentralerna är finansierade på ett sådant sätt att det faktiskt skulle kunna gå att organisera ett effektivt motstånd på gräsrotsnivå. Större delen av vårdcentralernas inkomster beror på hur många individer som är listade hos dem. Själv blev jag automatiskt listad i Berga eftersom jag inte hade gjort något aktivt val. Vårdcentralerna får en fast summa varje år per person som är listad hos dem. Summan varierar från landsting till landsting och beroende på de listades ålder. I mitt fall (snart 42!) handlar det om runt 2 000 kronor om året, om jag läst tabellerna rätt.

Runt hälften har inte gjort något aktivt val utan har automatiskt skrivits på den närmaste vårdcentralen. Det innebär att många varken bryr sig eller är särskilt medvetna om var de ska uppsöka vård.

Så när våren tittar fram skulle du med några likasinnade kunna övertyga tillräckligt många att lista om sig för att skada riskkapitalbolagen. Ni kan knacka dörr, stå på torg eller besöka lokala föreningar. Ta med argument, fakta, tidningsartiklar – och glöm framför allt inte landstingets blankett, så att de ni talar med kan begära att bli omlistade på plats. Erbjud er också att posta det åt dem. Vänd er i första hand till de många som redan tycker illa om privatiseringarna av vårdcentralerna och deras skatteflykt. Sätt upp en blogg eller informera på annat sätt om hur många ni lyckats lista om. Så fort vinsterna uteblir kommer riskkapitalisterna att överge branschen.

Men lämna mannen i rullatorn i fred. Han har ingen valfrihet.