– Alla de som sitter här försöker lära sig svenska fast de inte ens vet om de får stanna i Sverige, säger Rola Kasskawo och tittar sig menande omkring på de tiotalet personerna i rummet, mestadels män.

Hon arbetar som svensklärare på Syriska föreningen och rör sig med en naturlig auktoritet i lokalerna. En grupp tar precis rast och lämnar det stora rummet där långbord står uppställda. Tre unga män passar på att spela pingis i ett hörn. Rola Kasskawo kallar till sig en av dem som precis tagit rast. Hon förklarar att han har varit i Sverige i tre månader, men på grund av ett missförstånd vill Sverige skicka honom till Italien enligt Dublinförordningen, trots att han aldrig har varit där.

– Jag sökte visum dit på italienska ambassaden i Libanon, men fick avslag. Då tog jag mig till Turkiet och blev smugglad hit till Sverige, säger mannen, som inte vill gå ut med sitt namn eftersom han vill hålla sig väl med Migrationsverket.

Flera män och en ung kvinna samlas runt bordet medan han berättar. En ung man med stora blåa ögon förklarar att han inte lyder under Dubblinförordningen och har ordning på alla papper, men hans ärende dröjer ändå. Än så länge har han väntat på svar i fyra månader, utan att få en förklaring till varför.

– Tänk dig att börja om som ett litet barn. Jag är färdigutbildad läkare, men jag känner mig som en treåring som inte kan språket och inte kan söka jobb eller ha ett eget boende. Jag vill att mitt liv ska börja igen, säger mannen som heter Elias Tappo och som blandar engelska med svenska ord när han pratar.

– Alla som sitter runt det här bordet är högutbildade, säger en äldre man som sitter på kortsidan.

Han heter Michele Miro och har väntat på svar på sin asylansökan i fem månader utan att veta varför det dröjer. Han pekar på männen som sitter närmast honom.

– Jag är narkosläkare, han är ögonkirurg och han är hjärtkirurg. Sverige skulle kunna dra nytta av oss, säger Michel Miro.

Innan de har fått asyl beviljad har de få förutsättningar för att leva ett vardagsliv i Sverige. De bor hemma hos välvilliga släktingar och vänner och samlas på föreningen på dagarna.

– I Syrien får människorna höra att Sverige inte kan göra något för dem där, men om de kan ta sig till Sverige så ska de få hjälp. De uppmuntras alltså till att betala smugglare dyra pengar och sedan kommer de hit och får bara sitta och vänta. De blir ju lurade, säger svenskläraren Rola Kasskawo.

Det stöd de asylsökande får från staten är 61 kronor om dagen. På en månad blir det ungefär 1800 kronor.

– Det här kostar 800, säger Elias Tappo och visar sitt busskort.

– Jag måste ha det för att ta mig hit till föreningen och lära mig svenska och ha något sorts liv. Då har jag 1000 kronor kvar till hyra, mat, kläder, ja allt. Kan man leva på tusen kronor i månaden i Sverige?

– Vi får leva på så lite mat vi kan och ta emot allt som våra släktingar och vänner kan erbjuda, förklarar Amal Ariss, den unga kvinnan vid bordet.

Hon har varit i Sverige i sju månader men precis fått avslag på sin asylansökan.

– Vi sökte asyl på den italienska ambassaden i Libanon, för det finns ingen svensk ambassad där. Men vi fick inbjudan att komma till Sverige. Problemet är att den italienska ambassaden gjorde en miss i våra papper, så när vi kom hit tog Migrationsverket det som att vi borde åka till Italien, säger Amal Ariss.

Hennes kusin som sökte asyl i Sverige samtidigt som hennes familj fick sin ansökan godkänd direkt.

– Vi kan bevisa att italienska ambassaden gjorde fel, men det spelar ingen roll. Nu är det dödläge och vi försöker vinna tid för att få stanna i Sverige. Italien är ju inte känt för att behandla asylsökande bra, säger Amal Ariss.

Rola Kasskawo berättar att ett stort problem är att det är svårt att få tag på handläggarna på Migrationsverket. När hon har försökt hjälpa Amal Ariss med kontakten med myndigheterna är det ofta ingen som svarar och de ringer inte upp.

Så måste Rola Kasskawo plötsligt iväg till nästa lektion som hon ska hålla i. På en vägg utanför det stora rummet hänger ett kollage av bilder på byggnader och natur från Syrien. Michele Miro pekar på en bild med ett hus byggt av stenplattor lagda i konstnärliga mönster, pelare och starka färger.

– Ett sådant hus hade jag i Syrien, säger han och lutar sig närmare för att titta på det.

– Jag hade ett bra liv då, som jag hade byggt upp i årtionden. Vi skulle inte fly till Sverige om vi inte vore tvungna. Men nu lämnas vi här utan besked och utan jobb. Jag har 40 års erfarenhet av att göra sju operationer om dagen. Men här går vi runt och känner oss som värdelösa människor.