Något botemedel är det inte tal om, men medicinerna gör att det antal hiv-positiva som insjuknar i aids, hamnar på sjukhus och sedermera dör minskar med uppåt 80 procent på vissa håll. En dödsdom har som genom ett trollslag förvandlats till förhoppningar om ett långt liv.

Och den friska delen av västvärlden har sedan dess kunnat fortsätta leva sitt liv obekymrat efter devisen ”syns inte, finns inte”.

Men i dag tycks aids-debatten ha fått något av en renässans. I höstas gjorde Jonas Gardells skildring av aids-epidemin bland Stockholms homosexuella män ett känslosamt nedslag i våra svenska hem i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar. Dokumentärfilmen How to survive a plague om tidiga aids-aktivister i New York hyllades till skyarna och erhöll en nominering för bästa dokumentärfilm inför årets Oscarsgala. Och så sent som förra veckan rapporterades att en ettårig flicka från Mississippi blivit frisk från hiv efter att tidig medicinsk behandling satts in.

Framgångssagor med om än inte lyckliga, så åtminstone lyckade slut. tv-serien och dokumentärfilmen slutar med att bromsmedicinerna upptäcks och nyheten om flickan från Mississippi talar sitt eget tydliga språk – det finns hopp om botemedel.

Vi får ånyo bekräftat att visst är aids-epidemin här hemma i väst fortfarande under kontroll och det görs till och med framsteg. Än en gång kan vi dra en lättad suck när vi går från TV-soffor, biosalonger och nyhetsrapporteringar.

Men vad händer i de områden som faller utanför de mediala strålkastarna?

Sara Edenheim skrev i DN förra året (2012-11-21) att Gardell bara gråter för männen apropå ”Torka aldrig tårar”, men det är snarare västvärlden som bara gråter för västvärlden. I dag lever nästan 40 miljoner människor med hiv eller aids och tre fjärdedelar av dem finns i Afrika söder om Sahara – och det är ingen hemlighet. Vi vet att epidemin är som allra värst på den afrikanska kontinenten. Vi vet att deras tillgång till medicin är knapp. Vi vet att ungefär 6 000 människor dör varje dag i Afrika till följd av aids och hiv. Men det är inte den berättelsen vi vill höra eller se.

Renässans för aids-debatten i all ära, men dess fokus är alltjämt skevt. Aids är inte längre västvärldens pest. Men vem för offrens talan när ingen vältalig New York-aktivist finns att tillgå? När ingen storsäljande författare kan ge ögonvittnesskildringar? Och skulle vi ens kunna hantera en berättelse med ett olyckligt slut?