Fria Tidningen

Indiska protester lyfte ödesfråga

Massprotesterna mot en brutal gruppvåldtäkt i Indien runt årskiftet gav eko världen över och riktade uppmärksamheten mot ett globalt fenomen: det utbredda våldet mot världens kvinnor. Kan en global rörelse födas ur vreden på New Delhis gator?

Den 16 december utsattes en 23-årig student för en brutal gruppvåldtäkt på en buss i Indiens huvudstad New Delhi. När hon avled av skadorna några dagar senare hade en stor proteströrelse redan tagit fart, ledd av studenter och kvinnoorganisationer. Den 22 december använde polis tårgas och vattenkanoner för att skingra tusentals demonstranter som hade samlats utanför presidentpalatset för att uttrycka sin avsky för brottet – och myndigheternas ovilja eller oförmåga att göra mer för att stävja övergrepp mot kvinnor.

Långt efter att protestvågen kulminerat fortsatte debatten om det sexuella våldet och samhällets attityder mot kvinnor. Och rörelsen gav snabbt ringar på vattnet i grannländerna. I januari arrangerades stora protester mot sexuellt våld i Bangladeshs huvudstad Dhaka, efter att tre brutala våldtäkter mot skolflickor i yngre tonåren – varav två dödats av förövarna – rapporterats inom loppet av en månad. Samtidigt samlades hundratals demonstranter utanför premiärministerns kontor i Nepals huvudstad Katmandu för att protestera mot en påstådd våldtäkt utförd av en polis. I båda fallen beskrevs de indiska protesterna som en ögonöppnare och inspirationskälla av såväl deltagare som arrangörer.

Brutalt våld mot kvinnor är inget nytt fenomen, vare sig i Indien, Bangladesh, eller någon annan del av världen. Det nya var de massiva protesterna. De bidrog i sin tur till en omfattande diskussion om ett fenomen som det sällan talas högt om, trots att det borde vara en prioriterad fråga – inte bara i djupt konservativa samhällen utan överallt.

En rad internationella konventioner har de senaste decennierna slagit fast att könsrelaterat våld är en allvarlig människorättskränkning, som varje stat måste göra allt som står i dess makt för att förhindra. Trots det utgör de rapporter om våld mot kvinnor som regelbundet produceras av FN-organ och människorättsorganisationer nattsvart läsning: Var tredje kvinna världen över utsätts för allvarligt våld någon gång under sin livstid. De flesta övergreppen sker bakom stängda dörrar, av en närstående man. Men könsrelaterat våld drabbar också flickor och kvinnor i väpnade konflikter – både som en del av krigföringen och efter att soldaterna återvänt hem.

Det mest nedslående är dock inte våldets utbredning, utan det faktum att förövarna i de allra flesta fall går fria. Något som får Amnesty International att beskriva det könsrelaterade våldet som ”vår tids största människorättsskandal.”

Anledningarna till den utbredda straffriheten varierar. I många länder är våldtäkt inom äktenskapet inte ens rubricerat som ett brott. Men även där lagstiftning existerar läggs mycket små resurser på att utreda anmälda brott. Vare sig det handlar om Sverige, där bara 12 procent av de kvinnor som anmäler en våldtäkt får sitt fall prövat i domstol, Bangladesh eller Guatemala. I vissa länder erkänns könsbaserat våld inte som ett samhällsproblem, eller skylls på offren – som när medlemmar av det egyptiska parlamentets övre kammare nyligen förklarade att kvinnor som går till demonstrationer får skylla sig själva om de blir våldtagna.

Även om omständigheterna i varje enskilt fall varierar var den utbredda straffriheten och förnekelsen utan tvekan en av de gemensamma nämnare som förenade protesterna i Indien, Bangladesh och Nepal. Det var inte primitiv hämndlystnad utan känslan att de som borde ha makt att göra något åt situationen vägrade att ta sitt ansvar som fick tusentals unga indier att gå ut på gatorna och till och med försöka storma presidentpalatset i protest. Högt uppsatta poliser och politiker som öppet frågade sig vad ett ungt ogift par gjorde ute på stan klockan 9 på kvällen blev snabbt måltavlor för demonstranternas ilska, och tvingades ta avstånd från sina uttalanden.

Enligt sociologen Dipankar Gupta var protesterna dessutom kulmen på flera års missnöje med regeringen och den politiska klassen i allmänhet, för att den misslyckats med att förse befolkningen med allt från grundläggande tjänster till en effektiv rättsskipning. Känslan var att regeringen inte levererade någonting, inklusive säkerhet för kvinnor, säger Gupta i en intervju med Financial Times.

Många har också pekat på sociala mediers roll som mobiliserande faktor. Indiens finansminister P. Chidambaram beskrev protesterna som en ”flash mob”, andra har dragit paralleller till de senaste årens massprotester i arabvärlden och sett protesterna som början på en ”kvinnornas vår” i Sydasien. Oavsett om jämförelsen håller står det klart att protesterna tog politikerna på sängen, och ledde till att konkreta lagförslag och åtgärder lades fram på rekordtid.

En del åtgärder, till exempel en satsning på fler kvinnliga poliser, har välkomnats som ett steg i rätt riktning. Andra, till exempel att dömda våldtäktsmäns namn och adress ska publiceras på internet, framstår som tvivelaktiga ur rättssäkerhetssynpunkt. Feministiska organisationer och andra progressiva rörelser tog också snabbt avstånd från kraven på dödsstraff för gärningsmännen. Inte bara för att dödsstraffet är oåterkallelligt och ofta utdöms på ett diskriminerande sätt, utan också för att det bygger på patriarkala uppfattningar om ”heder”: föreställningen att våldtäkt är ett öde värre än döden eftersom den drabbade kvinnan är ”fördärvad” för resten av livet.

Att förändra djupt rotade normer och attityder sker inte över en natt. Men när ett spontant raseriutbrott väl satt en fråga på dagordningen försvinner den inte så lätt. I kölvattnet av massprotesterna i New Delhi fick brutala våldsdåd som tidigare knappt genererat en notis plötsligt stort genomslag i landets medier. Till och med incidenter i helt andra världsdelar framstod plötsligt i ett nytt ljus.

Ett exempel på det är Sydafrika. I skuggan av det internationellt uppmärksammade Pistorius-fallet, där den kände idrottsmannen Oscar Pistorius åtalats för överlagt mord på flickvännen Reeva Steenkamp, har en kampanj växt fram kring den brutala gruppvåldtäkten och mordet på 17-åriga Anene Booysen den 1 februari. Dådet har fått stor uppmärksamhet och fördömts av fackföreningsledare, kvinnoorganisationer och kändisar. Bara några dagar före sin egen död hade Reeva Steenkamp själv kommenterat fallet på sitt twitterkonto: ”Jag vaknade i ett lyckligt, säkert hem den här morgonen. Det gjorde inte alla. Tala ut mot våldtäkt.”

Fallet Booysen är långtifrån unikt. Enligt flera studier har så mycket som en fjärdedel av alla kvinnor i vissa områden i Sydafrika utsatts för våldtäkt. Nyheter om våld och övergrepp har i själva verket blivit så vanliga att många sydafrikaner har blivit avtrubbade, menar Lisa Vetten från kvinnorättsorganisationen Tshwaranang Legal Advocacy Centre. Men protesterna i Indien skapade ett tryck på politiker och andra att reagera, säger hon till tidningen Mail and Guardian.

– Man får känslan att medierna blivit mer känsliga efter det som hände i Indien, och ville se hur sydafrikanerna skulle reagera. Men om Indien inte hade hänt, hade människor här reagerat så kraftfullt som de gjorde?

Någon verklig massrörelse mot våldet har – än så länge – inte uppstått i Sydafrika. De manifestationer som hållits har hittills samlat ett par hundra människor på sin höjd. Men att Anene Booysen överhuvudtaget har blivit mer än ännu ett anonymt offer i tidningarnas notisspalt kan ses som en direkt följt av protesterna i New Delhi. Etablerade organisationer som ANC:s kvinnoförbund har satts under press att agera, och kritik riktas också mot landets president Jacob Zuma – som visserligen fördömde dådet i ett uttalande men inte närvarade vid den mördade flickans begravning eller någon av protesterna.

Den globala uppmärksamheten kring protesterna i Indien skapade också momentum för organisationen V-days kampanj ”One billion rising”, som syftade till att få en miljard kvinnor världen över att dansa i protest mot våldet mot kvinnor och flickor på Alla hjärtans dag den 14 februari. Kampanjen lanserades i september, delvis som en reaktion på provocerande uttalanden om våldtäkt och graviditet av konservativa politiker i USA. Sex månader senare hade den samlat fler än 5 000 organisationer världen över. Själva aktionsdagen samlade allt från ett dussin till tusentals dansare i 190 länder och beskrevs av arrangörerna som ”den största globala massaktionen” mot våld mot kvinnor någonsin. Samtidigt manade de hoppfullt alla deltagare att fortsätta kampen: ”Det här är inte en årlig helgdag. Vi väntar inte till 14 februari 2014. Nu är tiden inne att utnyttja kraften i er aktivism för att förändra världen.”

I en tid då nyhetsflödet länge dominerats av bakslag för kvinnors rättigheter – inte bara i spåren av konservativa islamisters landvinningar i arabvärlden utan också i ”väst” – utgör sådana exempel på motstånd en frisk fläkt. Huruvida de kan växa till en verklig storm återstår att se.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hon gestaltar könsroller i miniatyr

8 mars

Camilla Hällgren kombinerar forskning med konst för att lyfta fram frågor kring identitet, genus och makt. Just nu visas hennes bildserie Invisible girl i Umeå.

Landets Fria

Förändrar Saudiarabien med film

8 mars

Vi har träffat Haifaa al-Mansour, Saudiarabiens första kvinnliga regissör. På internationella kvinnodagen på fredag är det premiär för hennes banbrytande film Den gröna cykeln.

Fria Tidningen

Full aktivitet på 8 mars

8 mars

"Ta natten tillbaka", "Stopp, jag äger min egen kropp" och "Schyst lön och lika villkor". Det är några av parollerna i årets 8 mars-firande. Fria Tidningen har sammanställt några av de demonstrationer och manifestationer som planeras på fredag.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu