När jag lägger på tystnar festen. Det är jag som pausat ljudfilen. Lägenheten är nu lika tyst som den är tom. Konsten att skapa illusionen av att vara på en fest är inte svår. Allt man behöver är en ljudfil som låter som ett party. Dra upp volymen, ring hem och voilá: mamma tror du är ute på fest. Inte ensam på självaste nyårsafton.

En arbetsuppgift skulle skrivas klart och jag hade inte tid att gå ut. Jag hade inte hjärta att berätta det för någon. Kvällen var dock endast ett smakprov på människans strävan att bygga upp fasader och inte blotta svagheter. Fast jag erkänner, jag brukar gå för långt. Jag misstänker dock att något har hänt på sistone. Som om människors innestående fåfänga har börjat gå på crack, och det märks på flera plan. På en föreläsning jag nyligen var på om hur man bäst söker jobb sa föreläsaren med yviga gester: ”Ni är alla varumärken! Agera därefter!”

Vänta lite, tänker jag, när blev jag ett varumärke? Föreläsaren fortsätter tala om hur man måste skapa ett ”helt paket” kring sig själv. Man måste ”signalera en livsstil”. Gärna ha en egen hemsida! Föreläsningen illustrerade något jag på sätt och vis redan visste. Jag är ett varumärke. Jag var ett varumärke när den bistra verkligheten att jag var ensam på nyår inte dög och jag putsade på min fasad. Mitt sanna, solkiga jag fick dock nyligen kliva fram i ljuset. Nyligen började jag dela lägenheten med en hyresgäst. Hela tiden höll jag skenet uppe genom att gå i jeans och skjorta. Mina gråa mjukisbyxor? Utbytta mot snäva jeans. Hon måste ju tro att jag är stilig. Hela tiden.

När min inneboende åkte iväg över helgen tog jag tillfället i akt. Saligt sjönk jag ned i mjukisbyxorna. Jag satte på mig hörlurar. Medan jag diskade skrålade jag med. Antal toner jag lyckades träffa? Antagligen inte en enda. Mitt i refrängen ser jag i ögonvrån min hyresgäst kikna av skratt. Redan tillbaka? Detta… var inte en del av planen. Luftslottet rasade samman. Lika bräckligt som ett korthus. Märkligt nog var det befriande att inombords känna hur det gick i bitar. Nu är skadan skedd och jag bär mjukisbyxorna hela tiden. Fåfänga kan jag spara till senare.

Fasader (och jeans) har onekligen sin tid och plats. Men bli aldrig en slav under ditt ”varumärke”, för innan man vet ordet av regisserar man sitt liv istället för att leva det.