I juni är det två år sedan riksdagen röstade för ett stopp av anvisningar till jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3. Regeringen har sedan dess med all önskvärd tydlighet visat att den inte har för avsikt att följa beslutet och statistiken bekräftar regeringens ignorans ytterligare. Åtgärden sväller och är sedan en tid landets största ”arbetsgivare” med över 33 000 deltagare.

En deltagare i Fas 3 kan i motsats till en löntagare inte förvänta sig att få lön för sin arbetsinsats. Inte heller det blygsamma aktivitetsstödet är något du som deltagare kan ta för givet då du i slutet av månaden ska betala dina räkningar. Otrygghet och fattigdom är regeringens medicin mot långtidsarbetslöshet, om detta råder det vid det här laget inga tvivel. Sysselsättningsfasen är inget misstag som regeringen tänkt rätta till. Tvärtom utgör den kärnan i arbetslinjen och fungerar precis som det är tänkt. Det ska straffa sig att vara sjuk och arbetslös och därigenom löna sig att vara frisk och arbetande.

Avhumanisering av sjuka och arbetslösa har varit ett prioriterat område för regeringen ända sedan den tillträdde. Istället för att bekämpa arbetslösheten bekämpas de arbetslösa. Ett samhällsproblem görs personligt och enskilda skuldbeläggs. Alltid piska framför morot. Alltid otrygghet framför tillit till systemet. Arbetslinjen skär i dag genom samhället och vi delas upp och delas in och etiketteras utifrån vår lönsamhet. Från Rosenbad via jobbskatteavdrag och besök hos en havererad arbetsförmedling hela vägen till kommunernas försörjningsenheter.

I sysselsättningens namn ska varje sten vändas på för att förhindra sysslolöshet hos den som saknar en anställning. Blanketter, intyg och möten, den som inte har arbetstid bör under rådande arbetsfanatism inte heller belönas med fritid. I realiteten är den som i dag är arbetslös mer sysselsatt med pappersexercis och kvantitetssökande av jobb än många inne i det varma, arbetande innanförskapet. Bakom lönearbetets tunna ridå tillåts lättjan, kafferasten och Facebooksurfandet. I Fas 3 är det 40 timmars arbetsvecka som gäller, obligatorisk närvaro och hot om repressalier.

Att konfiskera människors tid är inget unikt för sittande regering. I över ett sekel har mer eller mindre verkningslösa åtgärder och sysselsättningsinsatser avlöst varandra. Från början inrättade med det uttalade syftet att stävja understödstagaranda bland arbetare, senare bakom arbetslinjernas retoriska fasader och till synes eviga föreställningar om arbetets heliga kraft. Arbetslösheten är den gemensamma fienden inför vilken riksdagspartierna står enade.

Få nämner att överskottet av arbetskraft rimligen borde vara vår gemensamma frukt att skörda. Vår gemensamma arbetsbörda har tack vare tekniken lättat när produktionen inom såväl produktion- som tjänstesektor i det närmaste skenat under de senaste decennierna. Dagens problem som klimathot och överkonsumtion har en direkt koppling till att vi snarast arbetar för mycket. Med andra ord är det hög tid att så kallad arbetslöshetsbekämpning istället tar sig uttryck i framtidsreformer som arbetstidsförkortning eller basinkomst utan krav på motprestation.

Stämpelklocka och fabriksdisciplin måste vi i dag ta oss utanför arbetsmarknaden för att finna. Dessa mindre lockande dimensioner av lönearbetet är det snart bara de arbetslösa, praktikanterna, Fas 3:arna och de sjuka som tvingas utstå. Lönen ser de dessvärre fortfarande inte skymten av.

Alldeles uppenbart leder sysselsättningen i Fas 3 varken till jobb eller till utveckling. Vad som behövs är en ny syn på arbete. Visst ska även den som inte lönearbetar kunna äta.