... eller det kanske är jag som har en konstig uppfattning om jaget?” avslutade jag ett förvirrat inlägg på veckans seminarium i litteraturvetenskap. Jag läser till en magisterexamen på universitetet och ämnet som behandlades var Michel de Montaigne. Eller, mer bestämt, ”Att skriva jaget”, och jag försökte säga någonting om performativitet. Vi pratade om hur Montaigne prövar och söker sig fram i sina texter, om att han beskriver ett växlande och rörligt jag. Det blir tvekande, föränderligt, labyrintiskt. Hans jag blir till medan han skriver det. Nu för tiden är den sortens irrfärder i skrivandet mera allmänt, men på 1500-talet var det ovanligt.

”Här syftar jag bara till att upptäcka mig själv”, säger Montaigne i kapitel 26 i första boken, ”och kanske är jag annorlunda i morgon om jag lär mig något nytt som förändrar mig”.

Hur som helst: Det jag försökte få fram när jag satt där på seminariet, det var någonting om det självklara, naturliga, i Montaignes metod. Borde inte alla nutida författare skriva på just det där viset? Hur kan man annars ringa in en människa? Vi är väl alla något slags svävande, flytande, gränslösa andar, i ständig rörelse, utan varken början eller slut?

Ja, jag vet inte. Jag har förmodligen en konstig uppfattning om jaget. Men då är jag i alla fall någon som säger så om sig själv. Och om jag har just denna uppfattning om jaget så är det ett av mina personlighetsdrag. Och om min uppfattning om jaget är konstig så skiljer det ut mig från andra och gör mig unik. När jag grubblar på sådant här tänker jag alltid på den där scenen i Life of Brian när Brian talar till folket och är trött på att vara deras ledare. Han säger: ”Ni behöver inte följa mig. Ni kan tänka själva. Ni är individer och var och en av er är unik!” ”Ja”, ropar folket, ”vi är unika!”. Varpå en liten figur i mängden häver upp sin röst och säger: ”Inte jag.”

Ett liknande problem verkar uppstå när det gäller heminredning, när experterna hävdar att ”ditt hem ska visa vem du är”. Alla ska ha det ljust och fräscht tills trenden plötsligt vänder och då ska det vara färgstarkt med en blandning av gammalt och nytt. Ett personligt hem med charm, där varje föremål speglar den som bor där. Och experterna vet förstås exakt hur det går till. Det finns inredare och stylister som kan fixa till rätt sorts individuella mix av prylar, som kan skapa den där personligheten man inte råkar ha. Kan ett hem vara performativt? Just nu har jag en bukett vissna tulpaner på bordet. Jag tycker att de är fina med sina genomskinliga blad. De visar vem jag är: En person som tror att vi alla är svävande, flytande, gränslösa andar. Någon som skriver om sina tulpaner och får syn på sig själv. För ett ögonblick, i stunden, till viss del, glimtvis. I nästa mening är jag någon helt annanstans.

Det finns författare, det vet jag, som säger att de skapar karaktärer. Figurer som tar form och börjar leva på egen hand. Det där är obegripligt för mig. Det förutsätter någon sorts fasta egenskaper. En gräns mellan jag och du, hon och han, vi och ni och dem. Jag kan inte se sådant. Jag är alla. Jag är överallt och ingenting kan överraska mig. Ja, jag känner mig lite grann som Ludvig XIV, faktiskt. Hela världen, inte bara staten, det är jag. Det låter storhetsvansinnigt. Men jag är fullständigt maktlös. Jag vill inte forma, definiera, skilja ut. Det märks inte direkt i min vanliga vardag. Jag hävdar mina åsikter, oftast på ett sansat sätt. Jag säger hej när jag träffar folk och nej när jag inte orkar. Det går bra. Det fungerar. Jag lider inte av min gränslöshet. Förut gjorde jag det, men nu har jag vant mig. Jag flyter runt i världen. Det är som det är. Jag ringar in mig själv som en ”som har en konstig uppfattning om jaget”. Fast ni kanske tänker likadant som jag.