Hon vill prata med mig, göra trevliga saker, pyssla; ha sällskap, helt enkelt, hänga runt och vara med. Men jag har varit inne i mitt för det mesta – jag har börjat plugga och redigerar ett manus som ska bli klart. Och samtidigt måste jag ju gå till gymet, laga mat och tvätta; allt det där vardagliga som tar sin tid.

– Snart blir det bättre, säger jag, bara jag får iväg boken, bara jag blir klar med tentan, bara jag har läst den här skojiga texten av Cicero, Gadamer, Ricoeur, Genette.

Hon har sin pappa, förstås, men det räcker inte alltid. Han har sitt, han också, och hon vill att jag ska finnas där. Hon blir orolig när jag sitter bortvänd vid datorn, när jag inte svarar på tilltal och säger ”vänta” och ”sedan”. Visst, hon är elva år, men hon saknar sin mamma. Hon vill veta att jag bryr mig, lyssnar och finns där med hjärta och själ. Inte bara fysiskt, som en skugglik figur i rummet.

När hon var riktigt liten tänkte jag ofta på det där. Hur hon hela tiden sökte mig. Hur hon var som en blomma som vände sig mot solen. Hur hon behövde mitt ljus och min värme för att kunna växa och må bra.

Sådant där är lätt att glömma när barnen blir större. Men de behöver sina föräldrar även då. När de är åtta år och elva och femton. Man kan inte överge dem och bara ägna sig åt sitt. Så jag säger till min dotter:

– Snart, då ska jag inte plugga mer än halvtid. Då ska jag börja på en ny bok och bara skriva på dagarna. Då ska du och jag snacka och leka och gå ut och fika. Om en månad, en vecka, ett par dagar. Snart.

Och sedan tänker jag att många föräldrar har det så här hela tiden. De jobbar över och fördjupar sig i olika projekt. Träffar vänner och ordnar middagar och reser bort till helgen. Livet flyter på och barnen vänder sig bort. Till kompisar, till mormor, till andra vuxna på fritids. I bästa fall. Det finns många barn som inte vet vart de ska gå. De får inga svar på sina frågor, ingen hjälp att ta sig fram i den stora, vida, underliga världen. Det finns så mycket konstigt därute som man inte förstår.

När jag var liten var jag sådan. Ett barn som levde i sitt eget huvud. Jag räknade inte med de vuxna alls. De var av en annan sort, avlägsna, obegripliga, med ett annat sätt att tänka. De skrattade åt ord jag inte begrep. De kom och gick, försvann ibland och ställde inga frågor. Sa “det är dags att äta middag” på sin höjd. Jag tog mig fram ändå. Lekte. Läste böcker. Pratade med kompisar och lyssnade på musik. Men någonstans tog det stopp. Då räckte inte mina egna idéer. Världen blev osammanhängande och skev. Barn behöver hjälp med sådant. Sammanhang, relationer.

Jag undrar hur många barn som har det som jag hade det. För ingen såg, ingen visste. Ingen kunde veta. På ytan var jag som vilket barn som helst. Och de vuxna omkring mig lät mig vara. Jag var ju duktig och klarade mig själv. Som liten har man inget val. Som stor har man ett ansvar. Så tänker jag: de vuxna har en skyldighet att se. Att söka, fråga, spåra det som ligger under ytan. Det som är dolt och förvirrat och kanske aldrig någonsin ens har fått ett namn.

Nej, minsann. Jag vill inte bli en förälder som sviker. Har man fött ett barn till världen så får man skärpa sig. Vill man läsa Genette dagarna och nätterna i ända så skulle man ha tänkt på det lite tidigare. Så nu reser jag mig från datorn och säger till min dotter:

– Så där ja. I morgon är jag en rolig mamma igen. Nu har jag skrivit färdigt min tenta. Jag ska bara posta boken. Och skicka in den här krönikan.