På sistone har vi kunnat se en försiktigt uppblossande debatt om familjebildande. Det har börjat uppmärksammas att alla de där frågorna kring föräldraskap aldrig kan ställas. Att det är så oerhört svårt att säga, jag har inte barn, men jag är vuxen ändå. Eller, jag vill andra saker med mitt liv. Eller, jag vill inte ha barn. Och det omöjliga i att påpeka hur människor i den rika delen av världen slukar resurser: är det ansvarsfullt att bli hur många som helst?

Detta är frågor vi måste våga ställa, ämnen vi måste våga prata om. Självklarheten i att vi alla ska vilja föröka oss och bli fler och fler och fler. Synen på föräldern som den riktiga människan.

För vi förväntas alla bli vuxna på ett och samma sätt, och i det ingår ett biologiskt föräldraskap. Det antas vara fel på människor som inte är intresserade av det, eller av någon annan anledning väljer bort det. Det tycks finnas ett sätt att bli vuxen på i det här samhället och det är genom att bli förälder.

Men med vilken logik anses människor som säger att det är ett problem att vi människor i den rika delen av världen blir så många vara världsfrånvända? Är det inte i själva verket så att det är ett självklart problem att människor med en resursslukande ohållbar livsstil blir fler och fler och fler? Och frågan får liksom inte ställas. Ska vi göra något åt det?

Jag menar inte att problemet är att människor blir föräldrar. Men när föräldraskap är en av de starkaste normer vi har, när vuxenblivande blir synonymt med att bli förälder. När du är en halv, ofärdig människa utan barn. Då har du inget val. Föräldraskap är något som ingår i livet. Livet är fullt av små och stora beslut. Att bli förälder borde vara ett av de största, men är det inte, det är en ickefråga och en självklarhet. Detta på bekostnad av barnen inte minst.

Ansvar ses som så oerhört tätt förknippat med att bli förälder. Varför uttrycks i stort sett aldrig åsikten att valet att inte bli förälder skulle kunna vara något av det mest ansvarsfulla vi kan göra? Varför vågar ingen säga det? Och varför ställs aldrig frågan: Vill du ha barn, varför det?

Forskning visar att personer som väljer bort barn ses som omogna och egoistiska. Särskilt konstigt är det om människor som uppfattas som kvinnor inte vill ha barn. Forskning visar också att frivilligt barnfria kvinnor till om med låtsas vara ofrivilligt barnlösa, för att det är enklare.

Hur mycket är det egentligen omgivningens krav som styr våra beslut att bli föräldrar? En omgivning som reagerar med bestörtning när människor ifrågasätter barnalstring som meningen med tillvaron. Hur påverkar rädslan för att falla utanför normen detta beslut?

Vi behöver våga föra en diskussion om föräldraskap, om hur och varför. Och vi behöver ifrågasätta att vuxenhet och ansvar skulle vara synonymt med föräldraskap. Vi behöver sluta ställa frågan, när ska du ha barn då? Vi behöver börja fråga, vill du ha barn, varför det?